Jag tog avstamp i min serie med temat konflikt och funderade mycket på kommunikation och språk som min serie handlade om.
Eftersom att jag upplevt mycket språkliga konflikter under min VFU så funderade jag mycket över språket och dess betydelse. Jag begav mig ut på internet ovh hittade språk i alla dess former, det fick mig att inse att vi männsikor kommunicerar med mer än bara språk, vi använder rösten för att kommunicera på flera sätt än bara språket.
En röst kan göra många konstiga ljud tänkte jag och började undersöka alla dessa oändliga former av ljud en människoröst kan göra. Jag hittade allt ifrån growling, beat box, folk som imiterar billjud, kuling och en hel uppsjö med opera och musikaler där röster används till max. I mitt utforskande blev jag väldigt förtjust i growling som jag gav mig på att prova och det krävs en massa träning!
Efter att ha spenderat en massa tid i alla dessa människoljud så vände jag helt om och funderade på ämnet tystnad. Ljud och språk är en så stor del av våra liv men hur är det med tystnad?
Jag hittade en essä och en krönika från DN som tog upp ämnet och som för mig beskrev det väldigt bra. I krönikan
"Är det verkligen mer tystnad vi behöver" skriver Martin Ezpeleta om hur tystnad och ensamhet kommer hand i hand.
"Vi har en valt en tyst statsminister, vi lyssnar på P1 och vi får tala till punkt, och undviker på så sätt tjatter. Inga oväntade besök och inga telefonsamtal efter klockan 22, om det inte är till Fröken Ur. Prata inte med mat i mun och helst inte utan heller, kom ihåg att det är tigandet som är värt guld."
Ezpeleta beskriver Sverige som de tystas land där vi är "inskolade" i denna tystnad där vi gör allt för att inte göra någon förnär. En slags tyst männsklig kommunikation. Jag fann ämnet intressand men i mitt sökande på tystnaden hittade jag "Anechoic Chamber" som var en annan slags tystnad.
I denna "anechoic chamber" så var bristen på ljud så märkbar att hjärnan hittade på egna ljud. Detta var för mig den ultimata tystnaden och jag sökte efter sätt att själv få uppleva den. Ett tag funderade jag på att skapa min egna ljudlösa kammare men insåg att min gräns i byggkonst nog var dragen. Jag kunde dock inte släppa tystnaden men kom inte vidare. Vad är tystnad? Denna ultimata tystnad? Mitt svar blev ingenting och döden. Så jag gjorde som jag brukar när jag börjar fundera på döden. Jag la mig på soffan.
Och där på soffan började jag lyssna på alla ljud som jag hörde utanför mitt fönster. Och jag började tänka på alla dessa ljud jag hör när jag egentligen tycker att det är tyst. Jag tog med mig detta till handledningen där jag fick i uppdrag att "börja göra". Så jag började att med hjälp av akvarell måla alla dessa ljud som jag hörde när jag var hemma.
Jag kom kort att tänka på Duo Gelland och deras uppgifter där vi målade till musik, men jag hade svårt att till dessa oregelbundna ljud utanför mitt fönster "se bilder" till ljuden. Så därför lät jag penslen få bestämma och det slutade med att jag hade en massa abstrakta akvareller i alla färger och former.
Men ljuden utanför mitt fönster kändes inte tillräckliga så jag började spela in ljud när jag var ute, på stan, på spårvagnen, bussen, skolan. Hemma så lyssnade jag på ljuden igen och målade dem. Men efter att ha samlat alla dessa akvareller så visste jag inte vad jag skulle göra med dem så jag la undan med så länge.
Efter ett möte med min LLUare så började jag fundera på vad jag skulle kunna göra med alla dessa ljuden som jag spelat in och jag lekte med tanken att göra ljuden lite mer påtagliga, inte bara för öronen utan för ögonen också. Så kom tanken på att göra min skulptur, men jag ville inte slänga mina akvareller eller ljud utan började sätta ihop dem i en film.
Ljuden blev väldigt bullriga och högljuda och även om jag upplevde mina akvareller som "fina" så var ljudet oerhört jobbigt att lyssna på men jag insåg samtidigt att det är alla dessa ljud som man går omkring i. Fast att jag går omkring hemma i min "tystnad" så är alla dessa ljud omkring mig, mer eller mindre hörbara.
Jag bestämde mig för att göra en skulptur av ljuden jag lyssnat på för att göra dem ännu mera synliga och ge dem mer plats än bara för örat. Här kom jag tillbaka till den essä jag hittat i DN av
Ann Heberlein. Hon talar åter igen om tystnad och hur vi aldrig kommer att uppleva absolut tystnad.
"Den tystnad som råder i min trädgård vid sextiden på morgonen är en tystnad mättad med ljud från andra liv och andra varelser, ..."
Runt omkring oss hör i ljud hela tiden, till och med i det vi upplever som tyst hör vi ljud och om vi skulle stängas in i total tystnad så kommer vår hjärna att leta efter ljud och tillslut hitta på egna ljud.
"Helt tyst är det aldrig, inte ens i en mycket liten by långt ifrån allting."
Heberlein diskuterar att det är i tystnaden som vi finner oss själva. Vi åker på retreat och lever i tystnad för att finna och lära känna oss själva. Tänka tankar som vi annars inte hör i vår högljuda vardag. Även inom religion är det tystnaden som leder oss närmare dem vi tillber.
Men i en värld där man ska finna sig själv i tystnaden så vill jag fylla den med ljud, ljud som tar form och ljud som borde vara brus men som får ta plats, högljudt och i rummet. För jag tror att det är i mötet med människan och i mötet med verkligheten som vi finner oss själva, inte i ett tyst rum med våra egna tankar. Ljuden är en påtaglig del av vår verklighet och om vi lyssnar på dem och låter dem ta plats så kan vi med hjälp av dem kanske finna något annat?