sammanfattande slutreflektion: Appropriering

Beskriv kort hur arbetet utvecklats under perioden:

Jag började med att titta på Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo där hon med 309 fotokollage ur familjealbum och texter avslöjar familjeband. Bilderna skildrar personer och texterna ger en kommentar om familjerelationen och det känslomässiga förhållandet som ligger dolt.

Jag började mitt arbete i familjealbumet och funderade kring vikten av att presentera en fasad av bilder som visar familjelyckan. Arbetet kom att kretsa kring det som finns bakom fasaden av familjen och varför vi väljer att dölja vissa saker. Detta resulterade i att jag kom att titta på bilden av mig själv och skapandet av mig själv. Jag kom att hamna i en diskussion om identitet och skapandet av roller.

Mitt slutgiltiga arbete är hämtat ur tankar kring de handlingar som skapar jaget. Det är även en reaktion på min egen rädsla av att inte passa in men samtidigt en önskan om att inte vilja vara del av rollen som har tilldelats mig. Verket speglar en till synes vardaglig handling som sker per automatik, nästan utan tanke, men det är en handling som medverkar till att skapa rollen av mitt jag.

What we do in the bathroom – Nathalie Troedsson

Tankar kring arbetsprocessen.

Under mina år på lärarutbildningen har jag satt mig in i skapandeprocesser, både långa och korta och när jag tänker att detta kan vara det sista projektet inom ”universitetets omslutande armar” så känns det tråkigt. Att gå in i en process är en resa med att upptäcka sig själv. Och det har jag definitivt gjort i denna processen. På både gott och ont har jag tagit tag i diskussionen med mig själv OM mig själv och det jag fick med mig har börjat förändrat mitt sätt att tänka och att handla.

Projektet startade som vilket annat projekt, långsamt. Jag hade lite problem med att komma igång, jag fastnade i familjealbumet och berättandet av historier. Jag var bestämd redan från början med att jag inte ville fastna i familjealbumet utan arbeta vidare därifrån då jag tidigare gjort projekt om just familjealbum. Men jag ville inte lämna Inmaculada Salinas utan ville plocka hennes idéer om vem som berättar historien och vem som är i fokus. Jag hade svårt att lämna familjealbumet men under handledningen fick jag tips om att söka vidare och använda mig själv som någon form av medie istället. Detta ville jag först inte heller men jag hamnade i en diskussion med mig själv, utifrån Inmaculada Salinas tankar om kvinnan i centrum, om min roll som kvinna och skapandet av mig själv. Det blev en liten konflikt inom mig då jag inte alls kände mig bekväm med att använda utsidan av mig själv. Det var ur den konflikten som jag gjorde den första videon där jag filmade mig själv när jag sminkar mig. Videon i sig var bara ett första steg i ett utforskande och jag började med att arbeta vidare men tiden försvann och jag blev osäker på hur lång jag skulle fortsätta. Jag gick tillbaka och tittade på min blogg och insåg att det var handlingen i videon som var det som jag egentligen var ute efter och jag bestämde mig för att använda videon.

Performativitet 

Jag valde att i mitt slutgiltiga verk ”klippa bort” lite av tankarna bakom verket. Jag hoppades på att handlingen i filmen och min katalogtext skulle vara en tillräcklig ingång till diskussionen av roller. Men jag läste mycket och fastnade i Judit Butlers tankar om performativitet som jag även tidigare läst om. Det var här som jag placerade mig själv i rollen som kvinnan och funderade kring vilka handlingar det är som skapar jaget. I slutändan så kom jag fram till att jag i vilket fall som helt identifierar mig som kvinna, med eller utan smink, men att det är i genom dessa handlingar som jag bevisar för samhället att jag är kvinna. 

Judit Butler talar om performativitet och menar att performativitet och identitet går hand i hand: identiteten är performativ och konstruktionen pågår ständigt. ”It’s a girl/boy!”, yttrat efter förlossningen, som ett exempel på en språkhandling som skapar sociala fakta, nämligen barnets genustillhörighet. Judit Butler talar även om att hänvisa till ”kvinna” inte bara som en social kategori utan också som en känsla av ett jag, ”kvinna” är ett kulturellt betingande eller en konstruerad subjektiv identitet. ”One is not born, but, rather, becomes a woman”, könet är inte en stabil identitet utan snarare en identitet som inrättas genom upprepandet av handlingar, genom att födas med könet kvinna fostras man in i rollen kvinna. (Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents)

Under mitt Artist Talk fick jag frågan: Om man tittar på appropriation utifrån ett sociokulturellt perspektiv, där man ser lärande som ett deltagande i social praktik skriver Olga Dysthe att appropriering innebär att eleven selektivt, utväljande erfar och lär sig. Hur anser du att du skulle kunna ha nytta av approprieringen du nu gjort i din lärarroll genom att knyta an till begreppet som det används inom sociokulturell teori?

Jag tänker mig att arbetssättet vi har arbetat med appropriering kan vara en sak att ta med sig. Att bita tag i någon annans arbete och göra det till sitt eget, eller se vart man själv kan komma eller få ut ur någons arbete. För det är ett sätt att bearbeta ett verk. Våra egna tankar blandas alltid med andra, ingenting är på så sätt ”orginal”. Jag tror att detta är ett sätt för elever att våga ta steget och prova, använda och inte känna att de stjäl något. Jag tänker att man är selektiv för att man dras till sådant som passar in i ens egna uppfattning om omvärlden. Att arbeta på detta sätt med appropriering öppnar på något sätt upp för att våga prova på, vilket är en viktig del i lärande tycker jag, att man vågar prova på något för att se vart det leder eller kanske för att se vad för tankar man har som gör att man inte vågar prova. Man uppmärksammar sitt eget sätt att tänka. Jag tror att den medvetenheten gör att man kan ta till sig andras tankar och göra dem till sina egna för man är medveten om att det är det man gör.

Ser du någon möjlighet att arbeta vidare?

Jag funderade på om jag ville arbeta med genus i examensarbetet, men jag är inte säker. Jag tittade lite kort på the Bechdel-Wallace test. Det är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas, med kan även användas inom till exempel litteratur och comics.

The Bechdel-Wallace test

1. The movie has to have at least two women in it,
2. who talk to each other,
3. about something besides a man.
   (https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test)

En annan tanke var att utveckla min förra C-uppsats som handlade om ämneskonceptioner och läroplansteori. Jag funderade på att arbeta vidare med våra resultat om att lärares ämneskonceptionerna inte till hundra procent ger en likvärdig utbildning och om en gemensam praxis skulle kunna hjälpa till med att ge en mer likvärdig utbildning och rättvisa betyg.

Referenser

GIBCA (2015). A story within a story, Göteborg International Biennal for Contemporary Art, Göteborg.

Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents

https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test

listan växer

Sjukdom härjar fritt här hemma så många saker har fått ta ett steg åt sidan. Men jag har ändå hunnit med mer eller mindre det jag tänkt. Katalogtexten och bilden är klara och inskickade. Min film är klar och jag har fixat fram all teknik som jag tror jag behöver. Det ska bara kopplas ihop och provköras först. Nu ska skärmen passas in i badrumsskåpet och fästas på något smart vis, jag måste även till ett glasmästeri och få spegeldörrarna skurna. Handfat till mitt skåp har lagts på is, jag får se hur långt tiden räcker helt enkelt. Jag har fortfarande inte börjat fundera på mitt Artist talk men känner mig samtidigt inte så stressad över det. Men nu när jag skriver så ser jag hur listan på saker som ska göras växer...

nästan heureka

Plötsligt kändes det nästan lite uppenbart. Filmen ska vara med. Pang! Som om att jag redan bestämt mig. Filmen får vara med, men i sitt original, ingen röst till eller snabbare uppspelning. Bara som den är. Handlingen som sker känns viktig och därför vill jag visa den som den är. Skapandet av jaget varje morgon.

Jag hämtade ett badrumsskåp i Haga och tänkte sätta en skärm däri som ska spela filmen. Det känns inte superviktigt att det är ett badrumsskåp eller att man förstår att det är ett badrum men jag ville sätta händelsen i ett sammanhang och badrummet kändes mest naturligt då filmen spelades in där. Ska man gå all-out och leta reda på ett handfat också?

Handlingen, att skapa oss själva varje morgon.

Badrumsskåpet ska få åka spårvagn.

stilla står still

Givetvis är det så att allt står stilla när man som mest behöver att det rör på sig. Jag fick många tankar efter förra veckans handledning men ingen av tankarna ville riktigt fastna. Anna frågade: Vad hände med kroppen? Min syster svarade: Du klär på dig. Sen frågar du mig. 

Sms konversationer till min syster, att matcha kläder eller att ens klä på sig är ingen hobby jag har och min syster är därför den som fått i uppdrag att godkänna mina outfits. Jag skulle vilja säga att det inte handlar om osäkerhet utan bara ett sätt att bekräfta det man själv tycker, men ur det kommer en osäkerhet. Min syster är även den som jag anser känner mig och min stil och provar jag kläder i butik så frågar hon med oerhört vuxen stämma: Men tycker DU om den? Alla har vi väl någon vars åsikt om vissa saker betyder extra mycket?

Även kroppen blir ju något som talar om vem man är eller försöker att vara, med kläder kan man säga en hel del. Åter igen så handlar det om identitet, vem man vill vara, vem man vill uppfattas som, vad vill man visa. UTSIDAN. Varför är utsidan så viktig?

Jag fick en tanke om att kombinera filmen med mina sms konversationer. Men jag vill egentligen inte visa upp någon av dem. Jag vill ställa mig själv i mitten, men jag vill inte ställa en osäker 27-åring med kroppskomplex i mitten. Jag vill inte lyssna på folk: Åååh, känn inte så, du är så fin! Det är som att säga till en paranoid att folk inte tittar efter en. Eller folk som tittar menande på en och tänker: Stackars vita medelklass flicka, vad för hemskt kan ha hänt henne för att hon ska känna så här? Säkert bara lite mobbning. Väx upp! Jag behöver ingen som tycker synd om mig för jag tycker inte synd om mig, när jag kliver ut genom dörren varje morgon så ser jag till att jag till 150% känner mig som den snyggaste i världen. Och jag behöver ingen som talar om för mig att mina tankar om mig själv inte stämmer, det vet jag redan.

Men jag vill ändå säga någonting, ändå uppmärksamma någonting. Identiteten och speciellt rollen är viktig för mig. Att varje morgon sminka sig och klä på sig och träda in i en roll som ska vara "jag". Oftast syns bara utsidan och inte det som finns på insidan där JAG verkligen är. Utsidan jag och insidan jag. Är det två olika jag eller samma jag? För båda är väl jag?

Rollen, min roll, rollen jag spelar som mig själv. Jag. Kvinna, sambo, syster, lärarstudent, djurägare och tusen saker till. Frågor som: Vem är du? Beskriv dig själv! Med typ 3 ord. Eeeeh, hur kan man definiera en hel person med 3 ord? Personen är komplex, identiteten är komplex, rollen är komplex. Ändå är det med 3 ord vi ska beskriva oss själva och på under 3 sekunder har hjärnan hunnit bilda sig en uppfattning om personen man precis har träffat.

Identitet, rollen, handlingar. Handlingar till våra identiteter, handlingar till våra roller, handlar utifrån våra roller. Rollen, handlingar. Skapa roller genom handlingar, handlingar skapar rollen. Skapa, handlingar, skapa, skapa, skapa rollen. Handlingar.