det blev bara ångest

Stressen över skolan gör att vissa saker hamnar i skymundan, givetvis de saker som man borde göra men som man känner dig lite rädd inför. På ett sätt enklare att skriva en fyrsidig uppgift som man inte alls förstått än att ta tag i den konstnärliga processen.

Jag lämnade handledningen förra veckan något målinriktad men detta försvann ju mer tiden gick. Jag fastnade i Annas tankar om att använda mig själv som medium. Ren och skär ångest blev resultatet. Alla plockar vi något från oss själva när vi skapar och jag har ingenting emot att visa min insida, titta på allt fint och allt hemskt som har hänt mig, jag kan skära upp allt om och om igen, titta på hur jag trampar på det och lyfter upp det utan att bry mig om vad du tycker. Insidan jag jag lämna ut men samtidigt stänga in, välja att inte visa, välja vad jag vill visa. Men utsidan.

UTSIDAN.
UTSIDAN.
UTSIDAN.

UTSIDAN.

U
T
S
I
D
A
N

Nej där gick gränsen. Tusen tankar men inga idéer.

Tillbaka till Inmaculada Salina. Hennes verk beskriver en närvaro/frånvaro av kvinnan. Bilderna skildrar personer och texterna ger en kommentar om familjerelationen eller det känslomässiga förhållandet som ligger "bakom" bilderna. Att framställa sig själv eller en bild av sig själv men inte sig själv.

Jag tittade på självporträtt.

Frida Kahlo

Paula Modersohn-Becker

Helene Schjerfbeck

Hur skulle jag kunna framställa mig själv?

Inmaculada Salinas igen. Roller, vilka roller trycks man in i, vilka roller spelar man, vilka roller skapar man? Att försöka bryta sig ut ur sin roll men hela tiden falla tillbaka på den. Rollen man vill bryta blir tryggheten man går tillbaka till när man är vilse. Rollen som skapats åt mig, runt mig, av mig. Hur bryter man rollen?




Hur skulle jag kunna framställa mig själv?
Hur skulle jag kunna framställa mig själv på ett annat sätt?
Hur skulle jag kunna framställa MIG SJÄLV?
Ställ dig själv i mitten.
Ta plats.

Använd dig själv som medium. 

Mina tankar försvann på något vis och blev ett virr av andra saker men den här videon blev gjort. Ett steg i att prova något, ett utforskande. 

(texterna är inte mina)

familjen

Efter inlägget om Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo och om familjealbumen så funderade jag vidare på vikten av familjealbum och vad dess betydelse skulle kunna innebära. Frågan fastnade i varför vi väljer att omringa oss av bilder på "lyckliga" tider. Vi är selektiva i valet av bilder som hängs upp, är det ett sätt att visa utåt på vår familjelycka? Att vara en lycklig familj och att visa det utåt oavsett vad som gömmer sig under ytan är väl sedan länge ingrott i samhället. Jag har hört av folk att det inte finns fotografier av familjen hemma hos mig, min syster har fler bilder i sitt rum än vad jag har i hela min lägenhet. Bilden av en familj är ett ämne jag arbetat med tidigare och jag är inte säker på om jag vill gräva i det igen.

Sommaren 2013 gjorde jag ett projekt baserat på tanken om att familjealbumet är det som visas utåt för att skapa bilden av en lycklig familj som passar in i samhället. Projektet hade sitt ursprung i att min syster ett år tidigare hade försvunnit. Känslor som sorg, svek, skuld och ilska som jag kände fick inte visas och familjen skulle upprätthålla fasaden av en lycklig familj, både för varandra och för utomstående. Kvävda känslor slet tillslut itu illusionen och projektet om min syster gjordes. Det resulterade i ett antal iscensatta bilder, approprierade bilder ur vårt familjealbum, där jag, min lillebror och andra lillasyster utförde aktiviteter i familjehemmet som vi tidigare gjort när vi var alla fyra syskon.

Egen bild - Nathalie Troedsson 2013

Jag tror det är därför Inmaculada Salinas bilder ur fotoalbumen på något sätt tilltalar mig. Familjealbumet berättar historian om familjen men vem är det som bestämmer vilken historia som ska berättas? Precis som med benandsebastians projekt med tomma montrar och frågan om vilken historia som vi egentligen får ta del av fastnar jag lite i själva historien och vem som får berätta den.

Genom sociala medier idag kan man själv berätta sin historia och är inte lika låst vid att någon annan berättar den. Till exempel på facebook eller instagram kan man dela bilder med folk, fortfarande selektivt då vi kan välja vem som ska se våra bilder och vilka bilder vi vill visa, alltså vilken historia vi vill berätta. Helst ska den lyckliga och välvårdade fasaden visas inför öppen publik. "Alla är lyckliga på Facebook"-debatten har ju funnits ett tag men jag tror det är säkert att säga att det som visas på facebook absolut inte är hela sanningen, bara en liten del av den och en liten del av den historia som personer väljer att visa. Precis som med fotoalbum blir facebook en tillflyktsort där man kan titta tillbaka på sina lyckliga och fina stunder borta från alla hemskheter som gömmer sig under ytan och framförallt där ute i världen.

house of words

Idag återvände jag till Rödasten för att titta på House of Words, byggnaden som jag missade sist. HoW (House of Words) består av två delar: en arkitektonisk struktur, en tillfällig paviljong, som utarbetats av arkitekten och aktivisten Santiago Cirugeda. Byggnaden har uppförts av ett sjuttiotal volontärer i en gemensam process. HoW är också en ritual som har skapats av konstnären Loulou Cherinet, ett format för rundabordssamtal där varje samtal filmas. I HoW visas även ett verk av konstnären Serge Alain Nitekea ... a 100 stools. (Rödasten, House of Words)

Byggnaden var underbar och den innehöll precis det som behövs för att skapa en samlingsplats för samtal.

 

HoW är öppet under biennalen om man är intresserad att bjuda in en grupp eller har en idé om något som kan genomföras i HoW. Detta tycker jag är toppen och en inbjudan borde ha skickats till skolor och universitet till att göra något i HoW då detta var en perfekt samlingsplats.

att bita sig själv i röven

Så efter mitt förra inlägg om att fotografi, film och måleri inte är de roligaste medierna så fastnar jag just nu ändå i just fotografi. Efter mitt biennalbesök så kände jag mig rätt så inspirationslös inför approprieringen och det mesta av min tankeverksamhet stod still. Men ett verk som jag återkom till i mina tankar var Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo. Salinas sätt att arbeta med fotoalbum och bilder från album för att på något sätt "förändra historien" väckte tankar. Idag är det sällan man har fotoalbum utan bilderna samlas i mängder på datorn, vissa väl utvalda bilder kanske framkallas och stoppas i ett album eller ramas in. Men vem är albumen för? Varför tar vi alla dessa bilder?

I boken Fotografi – en introduktion av Steve Edwards skriver han om hur bland annat att reklam spelar på att fotografierna ska ”fånga” minnen så att de inte ska gå förlorade, han skriver: ”Redan från början betraktades fotografin som det främsta mediet för hågkomster.” (s 166).

Själv så vet jag att i föräldrahemmet så finns det backar på vinden men foton och album. Med digitalkameran och datorer så kom även cd-skivor och externa hårddiskar som både tog mindre plats och kunde hålla ännu fler bilder. En del noga utvalda bilder framkallades och sattes in i album som fick hedersplatsen i bokhyllan.

Edwards nämner fotografen Jo Spence som menade på att händelserna som väljs för hågkomsten är selektiv: ”Spence hävdade att familjealbumet bevarar minnet av högtider och viktiga övergångsriter, men utelämnar begravningar och skilsmässor, sjukdom och familjedispyter. Ännu mer betydelsefullt är kanske att albumet presenterar en syn på familjen som en sluten enhet som är ogenomtränglig för offentliga händelser eller samhällsomvälvningar. /.../ I den här bemärkelsen förkroppsligar albumet en särskild ideologi om familjen som personlig sfär /.../.” (s 170). 

För mig så kommer tankarna till hur viktiga fotoalbumen är. Bilderna väcker minnena till liv men samtidigt så har man en bitterljuv känsla av att de minnen eller liknande aldrig kommer återkomma.

Susan Sontage (On Photography) talar om ”familjefotografiet” som ett medel för att göra minnen av familjemedlemmarnas olika prestationer och olika högtider. Hon skriver: ”Through photographs, each family constructs a portrait-chronicle of itself – a portable kit of images that bears witness to its connectedness.”(s 8). Bilderna och kanske mest de noga utvalda som hamnar i album är bilder som representerar familjen och är en slags dokumentation för de som är där. Bilden visar att man var där och deltog i familjeaktiviteten. 

Sontage skriver: ”A family's photograph album, is generally about the extended family – and, often, is all that remains of it.” (s 9). För en familjemedlem som tittar på bilder i ett album tillhörande familjen kan se avsaknaden av en familjemedlem medans personer som inte tillhör familjen kan se detta på samma sätt. 

”There is the surface. Now think – or rather feel, intuit – what is beyond it, what the reality must be like if it looks this way.” (s. 23). Alla album berättar en historia eller talar om en händelse. Inmaculada Salina möblerar om bland bilder och sätter kvinnan i fokus, hon berättar historierna ur ett annat perspektiv, inte ett nytt perspektiv, utan bara från en annan synvinkel från en person som varit där hela tiden. Det blir Salinas sätt att peka på närvaro/frånvaro av kvinnan. 

biennalen: a story within a story

En hel dag spenderades åt att ta sig igenom Konstbiennalen, på slutet så var jag trött och ja.. lite besviken faktiskt.

Ämnet var "a story within a story", vem skriver historien och vilka berättelser utelämnas? Konstnärer lyfter fram historiska och politiska händelser som personliga berättelser och minnen. Titeln på årets biennal vill antyda på att det göms alltid en annan historia i just det som berättas.

Min besvikelse? Jo, visst kunde jag se konstnärernas berättelser och minnen, för det var ju just det det var. Och min besvikelse kom inte från temat eller konstnärernas berättelser utan det kom från de medier som konstnärerna valt att använda sig av. Film, foto och måleri i all ära, det är ju ändå de lättaste medierna om man vill berätta en historia och få publiken att hänga med. Och jag ska inte jämföra biennalen 2011 då det var ett helt annat tema men medierna som användes då var mer i min smak.
Vissa tillfällen kände jag även att jag saknade lite "kött på benen" för att kunna sätta mig in i vissa verk direkt på plats vilket var lite frustrerande, så jag passade även på att köpa Biennalboken. Väl hemma så insåg jag att jag glömt att gå in i House of Words och därmed missat Serge Alain Nitegekas installation! ENORM BESVIKELSE! Den ska jag åka tillbaka och titta på.

Några konstnärer som fastnade var bland annat Phoebe Boswell. Hennes multimediainstallation "The Matter of Memory" innehöll ett inrett litet sällskapsrum men ljud, olika filmklipp och små installationer. Man fastnade snabbt i alla små saker som hände, lyssnade på ljuden och slog man sig ner i fåtöljen översköljdes man av allt som hände men det gav på något vis en stämning som gav "i alla fall mig) ro. "De dolda berättelserna sitter i väggarna och man får som besökare själv utforska frågor kring minnen, familj och kärlek genom illustrationer, ljud och animationer."

  

 

En annan installation var "The Museum of Nothing" av benandsebastian som gjort en installation av gamla utställningsmontrar som är tomma. De vill belysa "närvaron av frånvaro" och vill visa på den bild av historien som museer ger och vilka historier som inte berättas. 

 

v. 38 verkstadsvecka

Läraren: Ta nu tillvara på tiden under verkstadsveckan och arbeta med era approprierings-projekt.
Jag: NO! I'M BATMAN! I DO WHAT I WANT!

"I'm Batman"

inför torsdagen: del 4

Efter att gått igenom en mängd med tidningar, tittat på bilder och rubriker så slogs jag av hur en tidning består av både det ena och det andra. Jämte bilder på flyktingar kommer artiklar om sparande. Frågor om flyktingpolitiken blandas med frågor om sommarens bästa resmål. Humoristiskt tänkte jag, här blandar vi bilder på människor i krig med instagrambilder på den snyggast inredda balkongen. Som ett slags förskönande, oj var det jobbigt att läsa om kriget i Syrien? Här kan du läsa om årets heta pepplåt istället! Eller varför går du inte in på det här internet-kasinot och spelar, så blir du nog lite gladare!

En tidning som Metro till exempel är tänkt att täcka det mesta och absolut senaste, men det kändes svårt att inte se det hela som lite bisarrt. Är vi säkra på att det är bilder på döda människor som gör oss avtrubbade och inte allt annat som gör oss för upptagna med våra egna liv?

Jag funderade på hur jag skulle kunna använda bilderna och rubrikerna på samma sätt som Inmacula Salinas gjort i sin bildserie Prensadas och började med att sätta ihop bilder med texter. Tanken var att visa på hur många bilder på flyktingar som visas i tidningarna och på något sätt starta en diskussion om detta flöde av bilder och vad det egentligen representerar. Men rubrikerna var lite som en sårskorpa redo att pillas på och jag kunde inte släppa dem.

Till slut kom jag att sätta bilderna på egna papper, med datum och tidningsnamn högst upp i högra hörnet. Rubrikerna från tidningarna fick också egna papper med datum och tidningsnamn. Sedan laminerade jag dem och hängde upp dem jämte varandra. För att hålla projektet litet valde jag ut tre bilder och tre rubriker. Och plötsligt hängde det där på min vägg, vardagen i den svenska tidningen, på något sätt humoristiskt men samtidigt sjukt.

Återigen fastnade jag på frågan, är det verkligen bilder på döda människor som gör oss avtrubbade och inte bara vardags tristessen/stressen som gör oss för upptagna med våra egna liv?

inför torsdagen: del 3

Tanken var att fortsätta samla ihop bilder från främst tidningar till årtalen och sätta varje bild på ett eget papper så som Inmacula Salinas gjort i sin bildserie Prensadas (2008). Bilderna skulle sedan få hänga jämte varandra.

Men en extrem känsla av olust infann sig och bilderna flög omkring i mitt huvud. Så jag valde att släppa dem.

Jag kunde dock inte släppa Prensadas upplägget eller bilden på Aylan som tidigare på morgonen återigen dykt upp på min Facebook. Jag började istället att titta på de olika bilderna på Aylan som finns på nätet och hamnade på en massa olika nyhets hemsidor, alla berörde på något sätt flyktingfrågan. Jag mindes att jag sett en artikel om flyktingar i Metro tidigare i veckan som jag ville läsa men som jag inte hunnit. Jag letar upp artikeln på Metros hemsida och bläddrar rundor bland alla deras gamla nummer och inser plötsligt att jag är omringad av bilder och rubriker som berör flyktingfrågan. Jag började återigen samla bilder men även rubriker.

inför torsdagen: del 2. Inmacula Salinas

Inmacula Salinas arbetar mycket med kvinnor och samhällets syn och skapande av kvinnan. Hon vill visa att man måste ifrågasätta kvinnans tystnad, speciellt i media. Hon menar i sitt arbete att media styr synen på kvinnan men också kvinnan. Media skapar begränsning genom att begränsa utrymmet i vilket kvinnan får göra sin röst hörd. Inmacula Salinas menar att media inte speglar sanningen. (egen översättning från: http://ayp.unia.es/dmdocuments/com11.pdf)

Genom hundratals tidningsurklipp i form av bilder presenterar Inmacula Salinas sitt verk Prensadas . "De pressbilder är för mig en outtömlig källa av material med att arbeta på ett eller annat sätt. För en tid sedan insåg jag att, nästan omedvetet, samla bilder grupperade i en av mina mappar utan ett specifikt ämne. Mer Senare, granska dem, såg jag att närvaron av den kvinnliga figuren var en konstant. Den som han valt för att jag ringde, jag talade och jag var attraktiv, inget mer. När jag insåg det var kopplingen mellan dem jag trodde kanske att han hade fler bilder av kvinnor än män i medierna, och beslutade att ta del av tidningarna och räkna dem alla. Jag fick en stor överraskning att finna att detta inte var fallet alls. "

(google översättning från : http://editorialconcreta.org/Prensadas-Inmaculada-Salinas)

http://www.caac.es/programa/inmsal11/frame.htm
 Inmacula Salinas. Prensadas 2008

http://www.caac.es/programa/inmsal11/frame.htm
 Inmacula Salinas. Prensadas 2008

inför torsdagen: del 1. appropriering

Till uppgift fick vi en lista med konstnärer från årets Biennal, vi ska kolla upp dem och välja någon som vi tycker är intressant. Den konstnären som vi väljer ska vi sedan välja ett verk av och göra en appropriering.

Jag fastnade för några konstnärer, Bouchra Khalili, Inmacula Salinas och Kader Attia. Efter att ha surfat rundor en stund hittade jag Prensadas (2009) av Inmacula Salinas. Prensadas (svenska: tryckt, pressad) är en en serie bilder som består av hundratals urklipp från tidningar. Bilderna är en form av statistisk undersökning om närvaro / frånvaro av kvinnor i media.

Jag gillade iden av att välja ett ämne, plocka bilder om detta ämnet ur tidningar och rama in dem och visa upp dem för att på något sätt belysa dessa bilder så att vi får chans att titta på dem med andra glasögon. Bildernas närvaro / frånvaro av kvinnor kan tolkas i på olika sätt. Alla bilder innehåller en kvinna, men det blir betraktarens blick som talar om vad för slags kvinna vi tittar på. Hur mycket kvinna är hon? Vad för kvinna är hon? Vem är hon kvinna för? Blicken blir viktig och förståelsen för hur blicken spelar roll över hur vi uppfattar dessa kvinnor.

http://www.caac.es/programa/inmsal11/frame.htm
 Inmacula Salinas. Prensadas

Jag ser Inmacula Salinas sätt att framställa sitt verk på som ett sätt att lyfta en viktig fråga. Att samla många bilder på samma ställe för att visa på hur mycket bilder av ett visst ämne som finns och att vi kanske faktiskt i virret av bilder missar att titta efter det viktiga. En bild i mängden av många, säger en sak, men vad säger 100 bilder med samma tema?

Då plötsligt kom det en tanke efter flera diskussioner i förra veckan om bilder på den drunknade pojken Aylan som cirkulerat nyheterna och nätet. Måste vi se denna bilden? Kommer vi att bli berörda eller har vi sett allt för många bilder? Dagligen rapporteras det om krig och död i media, är vi mättade? Många ser likheter mellan bilden på Aylan och den på en napalmskadad flicka som en gång vände opinionen om Vietnamkriget. Kan Aylan bli denna vändpunkt?

Någonstans inom mig så har jag nästan svårt att tro det. Fruktansvärda bilder läggs ut på nätet varje dag från krig runt om i världen. Jag blev nästan arg på tanken, att dessa två bilder berör så mycket, att dessa två bilder talar så mycket till oss att vi stoppar krig. Varför stoppar vi inte krig varje dag? Varje år?

Tangenterna går varma på mitt tangentbord, när har vi inte hört om katastrofer, svält, krig, mord, våldtäkt i medierna, det tar aldrig slut, men bilder kan chocka oss till att vilja stoppa det.

Jag skrev en lista: 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 00, 01, 02, 03, 04, 05, 06, 07, 08, 09, 10, 11, 12, 13, 14, 15. 44 år sedan Vietnamkriget närmade sig sitt slut. Jag googlade, varje år fick representera en bild av människor som fallit offer för krig, svält eller flykt. 1972 fick representera napalm flickan från Vietnamkriget. 10 bilder senare har illamåendet krupit ifatt mig. Svältande barn, våldtagna kvinnor, barnsoldater, massgravar, stympningar. Det tar stop vid en bild på en soldat, har har ett vapen i ena handen och andra handen håller han ut från sig, lutar sig ifrån det, som när man tar ut en påse med bajsblöjor som man inte vill känna doften av, men det han håller i sin hand är en människofot och från foten hänger det rester av det som en gång var en person, något som liknar en överkropp men som nu bara är ett stycke med ben och köttslamsor.

När tar det slut? Bilden på napalm flickan var nog för att stoppa ETT krig. Men i resten av världen och i 44 år har ett krig fortsatt någonstans.

En debattartikel i Metro menar att vi blir avtrubbade av att se alla dessa bilder på flyktingar från krig och döda barn som spolas iland på ständer. Avtrubbandet leder till att vi slutar bry oss då problemet ändå inte tycks lösas trotts att vi engagerat oss med att hjälpa. Vi måste bry oss varje dag, javisst, men är lösningen att vi inte ska titta på dessa bilder med risken att vi blir avtrubbade? Jag utmanar er att googla på bilder ”children dead in war”. Blir du avtrubbad, då kanske du ska söka någon form av hjälp.

Jag slutade samla ihop bilder till årtalen jag skrivit ner.

back in business

2013 säger bloggen att mitt senaste inlägg gjordes, vad hände?

Fotografi, gestaltning och den kreativa processen
Kameran
Digital bildhantering
Analoga fotografiska processer
Att lära barn filma
Konstnärliga undersökningar
Allmänt utbildningsområde 2
Allmänt utbildningsområde 3

Och nu äntligen tillbaka för min sista termin på HDK där jag kommer att fortsätta att göra det jag älskar mest.