familjen

Efter inlägget om Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo och om familjealbumen så funderade jag vidare på vikten av familjealbum och vad dess betydelse skulle kunna innebära. Frågan fastnade i varför vi väljer att omringa oss av bilder på "lyckliga" tider. Vi är selektiva i valet av bilder som hängs upp, är det ett sätt att visa utåt på vår familjelycka? Att vara en lycklig familj och att visa det utåt oavsett vad som gömmer sig under ytan är väl sedan länge ingrott i samhället. Jag har hört av folk att det inte finns fotografier av familjen hemma hos mig, min syster har fler bilder i sitt rum än vad jag har i hela min lägenhet. Bilden av en familj är ett ämne jag arbetat med tidigare och jag är inte säker på om jag vill gräva i det igen.

Sommaren 2013 gjorde jag ett projekt baserat på tanken om att familjealbumet är det som visas utåt för att skapa bilden av en lycklig familj som passar in i samhället. Projektet hade sitt ursprung i att min syster ett år tidigare hade försvunnit. Känslor som sorg, svek, skuld och ilska som jag kände fick inte visas och familjen skulle upprätthålla fasaden av en lycklig familj, både för varandra och för utomstående. Kvävda känslor slet tillslut itu illusionen och projektet om min syster gjordes. Det resulterade i ett antal iscensatta bilder, approprierade bilder ur vårt familjealbum, där jag, min lillebror och andra lillasyster utförde aktiviteter i familjehemmet som vi tidigare gjort när vi var alla fyra syskon.

Egen bild - Nathalie Troedsson 2013

Jag tror det är därför Inmaculada Salinas bilder ur fotoalbumen på något sätt tilltalar mig. Familjealbumet berättar historian om familjen men vem är det som bestämmer vilken historia som ska berättas? Precis som med benandsebastians projekt med tomma montrar och frågan om vilken historia som vi egentligen får ta del av fastnar jag lite i själva historien och vem som får berätta den.

Genom sociala medier idag kan man själv berätta sin historia och är inte lika låst vid att någon annan berättar den. Till exempel på facebook eller instagram kan man dela bilder med folk, fortfarande selektivt då vi kan välja vem som ska se våra bilder och vilka bilder vi vill visa, alltså vilken historia vi vill berätta. Helst ska den lyckliga och välvårdade fasaden visas inför öppen publik. "Alla är lyckliga på Facebook"-debatten har ju funnits ett tag men jag tror det är säkert att säga att det som visas på facebook absolut inte är hela sanningen, bara en liten del av den och en liten del av den historia som personer väljer att visa. Precis som med fotoalbum blir facebook en tillflyktsort där man kan titta tillbaka på sina lyckliga och fina stunder borta från alla hemskheter som gömmer sig under ytan och framförallt där ute i världen.