att bita sig själv i röven

Så efter mitt förra inlägg om att fotografi, film och måleri inte är de roligaste medierna så fastnar jag just nu ändå i just fotografi. Efter mitt biennalbesök så kände jag mig rätt så inspirationslös inför approprieringen och det mesta av min tankeverksamhet stod still. Men ett verk som jag återkom till i mina tankar var Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo. Salinas sätt att arbeta med fotoalbum och bilder från album för att på något sätt "förändra historien" väckte tankar. Idag är det sällan man har fotoalbum utan bilderna samlas i mängder på datorn, vissa väl utvalda bilder kanske framkallas och stoppas i ett album eller ramas in. Men vem är albumen för? Varför tar vi alla dessa bilder?

I boken Fotografi – en introduktion av Steve Edwards skriver han om hur bland annat att reklam spelar på att fotografierna ska ”fånga” minnen så att de inte ska gå förlorade, han skriver: ”Redan från början betraktades fotografin som det främsta mediet för hågkomster.” (s 166).

Själv så vet jag att i föräldrahemmet så finns det backar på vinden men foton och album. Med digitalkameran och datorer så kom även cd-skivor och externa hårddiskar som både tog mindre plats och kunde hålla ännu fler bilder. En del noga utvalda bilder framkallades och sattes in i album som fick hedersplatsen i bokhyllan.

Edwards nämner fotografen Jo Spence som menade på att händelserna som väljs för hågkomsten är selektiv: ”Spence hävdade att familjealbumet bevarar minnet av högtider och viktiga övergångsriter, men utelämnar begravningar och skilsmässor, sjukdom och familjedispyter. Ännu mer betydelsefullt är kanske att albumet presenterar en syn på familjen som en sluten enhet som är ogenomtränglig för offentliga händelser eller samhällsomvälvningar. /.../ I den här bemärkelsen förkroppsligar albumet en särskild ideologi om familjen som personlig sfär /.../.” (s 170). 

För mig så kommer tankarna till hur viktiga fotoalbumen är. Bilderna väcker minnena till liv men samtidigt så har man en bitterljuv känsla av att de minnen eller liknande aldrig kommer återkomma.

Susan Sontage (On Photography) talar om ”familjefotografiet” som ett medel för att göra minnen av familjemedlemmarnas olika prestationer och olika högtider. Hon skriver: ”Through photographs, each family constructs a portrait-chronicle of itself – a portable kit of images that bears witness to its connectedness.”(s 8). Bilderna och kanske mest de noga utvalda som hamnar i album är bilder som representerar familjen och är en slags dokumentation för de som är där. Bilden visar att man var där och deltog i familjeaktiviteten. 

Sontage skriver: ”A family's photograph album, is generally about the extended family – and, often, is all that remains of it.” (s 9). För en familjemedlem som tittar på bilder i ett album tillhörande familjen kan se avsaknaden av en familjemedlem medans personer som inte tillhör familjen kan se detta på samma sätt. 

”There is the surface. Now think – or rather feel, intuit – what is beyond it, what the reality must be like if it looks this way.” (s. 23). Alla album berättar en historia eller talar om en händelse. Inmaculada Salina möblerar om bland bilder och sätter kvinnan i fokus, hon berättar historierna ur ett annat perspektiv, inte ett nytt perspektiv, utan bara från en annan synvinkel från en person som varit där hela tiden. Det blir Salinas sätt att peka på närvaro/frånvaro av kvinnan.