LBD500: överlämning vecka 49

I tisdags var det överlämning till texthandledarna. Det känns som om att tiden har gått oerhört fort! Jag känner mig inte redo att gå in i text skrivandet då jag inte känner mig klar med min gestaltning! Jag har försökt att organisera mig, hitta den röda tråden, komma fram till någonting. Men den röda tråden klipps av och känner inte att jag kommer fram till något. Jag känner mig nästan lite blind över min egen process, jag hade behövt ta ett steg bakåt men tiden fortsätter att ticka. Vilken ångest!

Vad har jag gjort?

I inlägget LBD500: den röda tråden och lite papa roach kan man läsa min process fram till i måndags. I stora drag så utgick jag från min appropriering från LBD360 och fortsatte att jobba där. Jag tog identitet och roller och kom in på att undersöka mig själv genom självporträttet. Jag kom fram till att självporträttet inte var tillräckligt för att fånga en persons identitet och kom att fastna i min process och få en liten kris. I diskussion med mig själv kom jag fram till att jag hade svårt att greppa mig själv i självporträttet eftersom att jag inte ansåg att porträttet kunde gestalta mig på ett "rätt" sätt. Jag kom att fundera över identitet och roller igen och uppleva en ilska över insikten att jag börjat ifrågasätta mina tidigare handlingar i konstruktionen av mig själv. Men jag hade inte vågat att bryta mina handlingar eller förändra dem på något sätt. Ilskan ledde till handling och görandet blev en film där jag klippte av mig håret, jag fann en form av befrielse i denna handling och ilskan försvann. När jag hade mitt avklippta hår bestämde jag mig för att använda det som ett material. Tiden gjorde att jag inte fann lugn i att experimentera med håret som jag hade tänkt. Istället kom jag att koppla tillbaka till en låttext som jag under min process lyssnat på. "I wanna be free from this ball and chain", jag tänkte på håret som en tyng som jag buret med mig och alla de känslor som jag haft om mitt hår. Att klippa av det kändes som en befrielse och jag såg därför mitt hår som en fotboja med en kedja och kula som jag burit med mig. Av håret gjorde jag därför en fotboja. Jag hade en tanke om att fästa fotbojan på en bild av min fot, men jag ville inte "sätta tillbaka" håret nu när jag väl klippt av det och fotbojan fick därför stå för sig själv.

Fortsatta tankar

Känslorna som jag kände till mitt hår fanns onekligen för mig i fotbojan men jag kände att fotbojan var ett sidospår. Fotbojan innehåller de känslor jag känt till mitt hår men fotbojan knöt inte ihop processen om mitt ifrågasättande och mitt görande (att klippa håret). Jag funderade över om jag skulle kunna använda håret på ett sätt som var på mina villkor. Jag tänkte på hur jag lagt vissa föreställningar om kvinnlighet i mitt långa hår och på sociala konstruktioner som gett mig bekräftelse genom mitt hår. Jag har själv hjälpt till att upprätthålla konstruktionen genom att ha långt hår fast att jag egentligen inte velat det. När jag klippte av mig håret klippte jag även bort mina föreställningar och jag gjorde det för min skull och inte för någon annan. Men jag bröt aldrig mot någon norm, mitt hår är fortfarande långt och "kvinnligt". Mitt mål var aldrig att bryta mot en norm utan snarare att bryta mot mina egna föreställningar.

Flera gånger efter att jag klippt håret har vi pratat om hår som smycken och jag tittade på konstnärer som använt hår till smycken. Givetvis ingen ny tanke att göra smycken av hår men jag tänkte att jag kunde bära mitt avklippta hår på mina villkor, genom att göra smycken av det. Detta skulle på något sätt för mig vara ett sätt att ta tillbaka mitt hår på mina villkor och jag skulle kunna bära det långa håret på mina villkor. 

Vad tar jag med mig till text skrivandet?

Just nu ser det ut som så att jag tittar på hur appropriering som arbetssätt kan utforska ämnen som normer, identitet, makt eller sexualitet. Jag tänker tillbaka på en uppgift under min VFU där eleverna skulle arbeta med temat Makt. Lärarern gick igenom ett bildspel och stannade vid en rätt så känd Dolce Gabbana bild. Läraren försöker få igång en disussion i den tysta klassen och pratar på om hur medier styr normer för hur kvinnor och män ska bete sig och om hur kvinnan har sexualiserats för att behaga mannen på ett sett som är på gränsen till våldtäkt. Mitt i lärarens prat utbrister en elev.

Tjej: Vi vet! Vi är tjejer, vi ska inte sminka oss eller bära tajta kläder! Vi är nertryckta av män! Män har mer makt än oss. Vi måste göra oss till fula feminister! Vi fattar!!

En annan elev svarar med: 

Kille: Jag hatar feminister!

Klassen börjar skrattar och läraren hyssjar dem till tystnad innan hen fortsätter med bildspelet, under resten av diskussionen deltar inte en enda av tjejerna.

Det fanns många saker med den lektionen som jag hade velat göra annorlunda men det som hängde kvar var eleven som uttryckte att hon redan visste. Hon visste redan att det fanns normer och att det fanns sätt, även om ”fula feminister” inte är det enda sättet, att bryta normer. Jag funderade över om det räcker med att veta om eller om man måste förstå normer på något annat sätt. Det räcker väl knappast med att titta på bilder och diskutera dem för att få en full förståelse för ett fenomen, fråga eller en händelse. Vad händer med upplevelsen?

Jag vill titta på hur elever lär sig genom processer och konst, att på något sätt erfara istället för att bara veta. Det som intresserar mig med appropriering och processer är hur det på olika sätt kan användas för att nå teman som normer, identitet, makt, genus. Men detta är bara de tankar jag bär på just nu om min text, efter första handledningstillfället ser det säkert hela annorlunda ut.