LBD500: överlämning vecka 49

I tisdags var det överlämning till texthandledarna. Det känns som om att tiden har gått oerhört fort! Jag känner mig inte redo att gå in i text skrivandet då jag inte känner mig klar med min gestaltning! Jag har försökt att organisera mig, hitta den röda tråden, komma fram till någonting. Men den röda tråden klipps av och känner inte att jag kommer fram till något. Jag känner mig nästan lite blind över min egen process, jag hade behövt ta ett steg bakåt men tiden fortsätter att ticka. Vilken ångest!

Vad har jag gjort?

I inlägget LBD500: den röda tråden och lite papa roach kan man läsa min process fram till i måndags. I stora drag så utgick jag från min appropriering från LBD360 och fortsatte att jobba där. Jag tog identitet och roller och kom in på att undersöka mig själv genom självporträttet. Jag kom fram till att självporträttet inte var tillräckligt för att fånga en persons identitet och kom att fastna i min process och få en liten kris. I diskussion med mig själv kom jag fram till att jag hade svårt att greppa mig själv i självporträttet eftersom att jag inte ansåg att porträttet kunde gestalta mig på ett "rätt" sätt. Jag kom att fundera över identitet och roller igen och uppleva en ilska över insikten att jag börjat ifrågasätta mina tidigare handlingar i konstruktionen av mig själv. Men jag hade inte vågat att bryta mina handlingar eller förändra dem på något sätt. Ilskan ledde till handling och görandet blev en film där jag klippte av mig håret, jag fann en form av befrielse i denna handling och ilskan försvann. När jag hade mitt avklippta hår bestämde jag mig för att använda det som ett material. Tiden gjorde att jag inte fann lugn i att experimentera med håret som jag hade tänkt. Istället kom jag att koppla tillbaka till en låttext som jag under min process lyssnat på. "I wanna be free from this ball and chain", jag tänkte på håret som en tyng som jag buret med mig och alla de känslor som jag haft om mitt hår. Att klippa av det kändes som en befrielse och jag såg därför mitt hår som en fotboja med en kedja och kula som jag burit med mig. Av håret gjorde jag därför en fotboja. Jag hade en tanke om att fästa fotbojan på en bild av min fot, men jag ville inte "sätta tillbaka" håret nu när jag väl klippt av det och fotbojan fick därför stå för sig själv.

Fortsatta tankar

Känslorna som jag kände till mitt hår fanns onekligen för mig i fotbojan men jag kände att fotbojan var ett sidospår. Fotbojan innehåller de känslor jag känt till mitt hår men fotbojan knöt inte ihop processen om mitt ifrågasättande och mitt görande (att klippa håret). Jag funderade över om jag skulle kunna använda håret på ett sätt som var på mina villkor. Jag tänkte på hur jag lagt vissa föreställningar om kvinnlighet i mitt långa hår och på sociala konstruktioner som gett mig bekräftelse genom mitt hår. Jag har själv hjälpt till att upprätthålla konstruktionen genom att ha långt hår fast att jag egentligen inte velat det. När jag klippte av mig håret klippte jag även bort mina föreställningar och jag gjorde det för min skull och inte för någon annan. Men jag bröt aldrig mot någon norm, mitt hår är fortfarande långt och "kvinnligt". Mitt mål var aldrig att bryta mot en norm utan snarare att bryta mot mina egna föreställningar.

Flera gånger efter att jag klippt håret har vi pratat om hår som smycken och jag tittade på konstnärer som använt hår till smycken. Givetvis ingen ny tanke att göra smycken av hår men jag tänkte att jag kunde bära mitt avklippta hår på mina villkor, genom att göra smycken av det. Detta skulle på något sätt för mig vara ett sätt att ta tillbaka mitt hår på mina villkor och jag skulle kunna bära det långa håret på mina villkor. 

Vad tar jag med mig till text skrivandet?

Just nu ser det ut som så att jag tittar på hur appropriering som arbetssätt kan utforska ämnen som normer, identitet, makt eller sexualitet. Jag tänker tillbaka på en uppgift under min VFU där eleverna skulle arbeta med temat Makt. Lärarern gick igenom ett bildspel och stannade vid en rätt så känd Dolce Gabbana bild. Läraren försöker få igång en disussion i den tysta klassen och pratar på om hur medier styr normer för hur kvinnor och män ska bete sig och om hur kvinnan har sexualiserats för att behaga mannen på ett sett som är på gränsen till våldtäkt. Mitt i lärarens prat utbrister en elev.

Tjej: Vi vet! Vi är tjejer, vi ska inte sminka oss eller bära tajta kläder! Vi är nertryckta av män! Män har mer makt än oss. Vi måste göra oss till fula feminister! Vi fattar!!

En annan elev svarar med: 

Kille: Jag hatar feminister!

Klassen börjar skrattar och läraren hyssjar dem till tystnad innan hen fortsätter med bildspelet, under resten av diskussionen deltar inte en enda av tjejerna.

Det fanns många saker med den lektionen som jag hade velat göra annorlunda men det som hängde kvar var eleven som uttryckte att hon redan visste. Hon visste redan att det fanns normer och att det fanns sätt, även om ”fula feminister” inte är det enda sättet, att bryta normer. Jag funderade över om det räcker med att veta om eller om man måste förstå normer på något annat sätt. Det räcker väl knappast med att titta på bilder och diskutera dem för att få en full förståelse för ett fenomen, fråga eller en händelse. Vad händer med upplevelsen?

Jag vill titta på hur elever lär sig genom processer och konst, att på något sätt erfara istället för att bara veta. Det som intresserar mig med appropriering och processer är hur det på olika sätt kan användas för att nå teman som normer, identitet, makt, genus. Men detta är bara de tankar jag bär på just nu om min text, efter första handledningstillfället ser det säkert hela annorlunda ut. 

LBD500: den röda tråden och lite papa roach

Det blev inte många inlägg förra veckan. En tanke ploppade upp och den behövde komma ut så görandet fick ta överhand och tankarna fick stå tillbaka.

I mitt inlägg LBD500: att organisera kaos strukturerar jag mina tankar kring mitt projekt. Hur jag ur mitt förra projekt plockade identitet och roller för mitt undersökande och att jag hamnade i självporträttet. Jag utforskade självporträttet på lite olika sätt men hade svårt att komma fram till vad jag ville med porträttet. Jag utforskade mig själv genom självporträttet och på något sätt så ville jag fånga mig själv i självporträttet, men porträttet var inte tillräckligt för att få plats med hela mig. Tankarna kring mig själv, min egen självbild och min identitet kom att ställa till det för mig på många plan. Jag väckte tankar i mig själv om att ifrågasätta mitt eget handlande och insikten av att bilden av mig själv inte rymmer hela mig kom att få mig att titta på mig själv genom andra perspektiv än mitt utseende.

För att få grepp om mina tankar så gjorde jag en ny tankekarta i LBD500: tankekarta. Jag fortsatte med min tankar kring identitet och konstruktion. "Tankarna kretsar kring hur jag konstruerar mig själv, jag tänker direkt på utsidan jaget, kroppen, som jag konstruerar för att passa in i sociala normer. Håret, sminket, kläderna, rakar benen, allt tänker jag är typiskt för den kvinnliga normen." 

Efter det inlägget så fann jag mig plötsligt väldigt arg på mig själv. En låt fastnade på huvudet. Papa Roach - Be free. 

"Sick and tired of being sick and tired 

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you 

Now I'm full of guilt and shame 

I can't point a finger cause theres no one to blame 

So I say I'll never do it again 

But when the sun goes down, you are my only friend 

I'm thinking I am starting to see 

I have become everything I never wanted to be 

I'm really getting sick of myself 

Cause when I look into the mirror, I see somebody else"

Jag kände mig precis så, trött på att vara trött. Full av skuld och skam men bara mig själv att skylla på. I have become everything I never wanted to be, I'm really getting sick of myself , Cause when I look into the mirror, I see somebody else. När jag tittar i spegeln så ser jag den som jag konstruerat för att passa in i de normer i det rum som jag rör mig i men jag ser inte mig själv. I wanna be free from you. Från mig själv.

Min ilska kom ifrån att jag fått mig själv att tänka över och ifrågasätta mina handlingar men att jag inte vågat ta steget till att högt ifrågasätta eller ändra mina handlingar. Görandet kom därför att bli filmen från inlägget LBD500: på håret. Tanken med att klippa av mig håret var att mitt hår för mig står för något man ska ha som kvinna. Jag vet att jag inte behöver ha långt hår, jag har haft kort hår innan. Men det kändes som att jag på något sätt sket i mina egna föreställningar genom att klippa av mig håret. Att jag gick från tanke till handling för att förändra något med mig själv och det fick mig att känna mig bra. Efter att jag klippt av håret kände jag mig befriad.

Jag bestämde mig för att jag ville arbeta med det avklippta håret som material. Jag hade dock inga tankar om vad jag kunde göra med mitt hår och ville till en början experimentera för att se vad jag skulle kunna göra med håret. Under handledningen pratade vi om identitet och att i håret finns ens dna. I håret finns mitt dna och ett hårstrå från mig kan man koppla till mig genom dna. Håret är mitt dna och en del av mig. Vi pratade även om att håret kan betyda mycket för identiteten. Vad man gör med sitt hår, hur man gör, hur man använder håret för att förstärka sig själv. Håret är en del av min identitet. 

DNA

IDENTITET

Dessa två tankar tog jag med mig och med mitt hår skrev jag dessa ord och fäste på två papper. Mitt hår är en del av min identitet, Mitt hår innehåller mitt dna. Mitt hår är en del av mig. På något sätt så såg jag det som ett porträtt av mig själv gjort på delar av mig själv. 

Men jag ville inte stanna där. Jag ville på något sätt få med känslan som jag haft av att bära håret och befrielsen jag kände när det var borta. De två bilder jag gjort kunde inte beskriva det. Så jag funderade över hur det varit för mig att ha mitt långa hår, allt slit med borstar, det kliar, det ska sättas upp fint, en tyngd, något som jag inte vill bära men som jag tvingat mig själv till (blivit tvingad till?) för att passa in i ramen för det som är kvinna.

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you

Mitt hår har varit som en fotboja. Egenvald eller ej så var det en fotboja. En fotboja som jag nu klippt av och jag kände mig befriad. Jag gjorde en fotboja av mitt hår tillsamman med en bild av mina ben där fotbojan sitter fast. Men jag vet inte om den ska sitta fast längre nu när jag blivit av med den. Håret förblir en fotboja men nu är jag fri från den. 

LBD500: vart tar tiden vägen?

När man har bråttom med att bli klar innan helgen men skär sig i fingret istället.

MEN, nu flyter det på! Arild var snabb med att skriva ut min bild så nu är det bara det sista monteringen kvar att göra. Jag känner att när jag väl fick iden så var det bara att köra då tiden började ta slut. Stressig vecka. Vart tar tiden vägen?

LBD500: görandet

Görandet kommer ut i händerna. Jag ser en fotboja. En fotboja gjord av hår som innehåller alla de tankar som jag burit med mig denna gestaltning. En fotboja av hår som innehåller min identitet, mitt dna och alla de normer och handlingar som skapat och fortfarande skapar mig.

LBD500: hår, hår, hår

Håret är mitt dna, mitt hår är en del av mig, jag är mitt hår. 

LBD500: håra vidare

Ja nu ska jag håra vidare. Det avklippta håret är mitt material som jag kommer att jobba med och mest troligt det som jag kommer att ställa ut. Men det är många tankar nu som vill ut i händerna och bli något. Vad kan man göra med hår?

LBD500: på håret

Nu har jag insamlat ett nytt material, det ska bli spännande att se vad jag kan göra med det. Filmen var en tanke som behövde komma ut och ut kom den.

LBD500: nu händer det något i händerna

Jag vaknade innan min sambos klocka ringde. Tankarna snurrade så fick ta att skriva ner dem för att få någon ordning i huvudet, jag vet inte om det blev mer ordning men det kändes luftigare. Sen flöt det på, nu händer det saker. Görandet som varit segt fick ta över och det var på tiden. Nu får jag se vart det leder.

Jag tycker inte om att lyssna på mig själv. Men det är något speciellt med att säga högt det man har skrivit.

Jag spelade in en film. men jag tycker att allt ligger så nära det jag gjorde i förra gestaltningen. Vet inte om det är okej eller känns bra. Men min kamera väntar på mig. Görandet är inte klart riktigt än.

LBD500: musik

LBD500: tankekarta

Jag kom att göra en ny tankekarta efter att jag organiserat mig lite igår. Jag funderade över det som sades på handledningen om frågan "Hur konstruerar jag mig själv?". Det kom en hel del tankar och jag känner att jag bara ska köra på, men det gnager liksom lite i mig att jag ligger så nära mitt arbete i LBD360 och jag ser inte alls hur jag kan koppla mina tankar till skolan. Även om jag är mer organiserad så är jag väldigt förvirrad just nu och jag hade önskat mig lite mer klarhet. Jag saknar också helt konstnärliga referenser.

Tankarna kretsar kring hur jag konstruerar mig själv, jag tänker direkt på utsidan jaget, kroppen, som jag konstruerar för att passa in i sociala normer. Håret, sminket, kläderna, rakar benen, allt tänker jag är typiskt för den kvinnliga normen.

Kontrast till konstruktion: icke-konstruktion, något som inte är byggt, något som är "genuint", "autentiskt" - ja "natur". (Yvonne Hirdman) Vi vill ha den naturligt vackra kvinnan men kvinnor spenderar en massa tid på att skapa sitt yttre. Konstruktionen av något naturligt. 

"Du är ju så fin!"
Ofta så vill jag klippa av mitt hår, bara ta kökssaxen och klippa av det. Min hårbotten kliar för att jag har psoriasis, kortare hår hade definitivt hjälp då solen lättare kan nå hårbotten och huden kan ta upp D-vitamin. Mitt hår är alltid tovigt. Det måste borstas och slitas i ofta, när jag var liten så grät jag varje kväll när mamma skulle borsta det. Jag har två kammar och två borstar för olika tillfällen, blött hår, torrt hår, tovigt hår. Flera gånger har jag klippt mitt hår kort i pagefrisyr och efter det har jag fått kommentarer som; "men du som hade så fint hår!" eller "du passar så bra i långt hår". Det är 10 år sedan jag hade kort hår. Sen det blev längre än till axlarna har jag velat klippa av det men jag tvekar alltid. "Du är ju så fin i långt hår!" "Du passar så bra i långt" "Ditt hår är ju så fint" "Oh, jag önskar att jag hade så fint hår som du". Jag fick ett presentkort till frisören av min syster i födelsedagspresent men jag har inte gått dit än.

Långt eller kort hår. Spelar det någon roll? Du är väl fortfarande kvinna? Ja, det är jag. Så vad är problemet?

LBD500: att organisera kaos

Jag brukar inte ha något emot kaos, det brukar vara där de bästa idéerna kommer ifrån, men i detta projektet har kaoset snabbt blivit en känsla av panik som gjort mig lamslagen. Jag tror att det är för att tiden till denna gestaltning är så kort och jag brukar vanligtvis behöva mycket mer tid. Därför städade jag bland mina tankar, tog ett steg bakåt och tittade på allt igen.

Jag började min gestaltningsprocess med utgångspunkt ur mitt förra projekt. Där undersökte jag identitet och de handlingar som skapar mig. Jag valde att fortsätta undersöka identitet och roller och hamnade i självporträttet. Genom självporträttet tänkte jag att jag skulle undersöka bilden av mig själv.

Jag kom tillsluta att se på självporträttet så här: Ett porträtt, en bild kan inte avbilda en hel människa. En människa är alldeles för komplex för det. Men ett självporträtt kan gestalta en del eller flera delar av en människa, både utsidan och insidan. Ett självporträtt kan också se ut precis hur som helst och måste inte vara bundet till en persons utseende även om ansiktet av en person oftast dyker upp i ett självporträtt. Ett självporträtt kan representera till exempel tankar, känslor eller intressen hos en person.

Jag hade svårt att få tag i tanken om vad det var jag ville med självporträttet. När jag kom fram till att självporträttet kunde se ut hur som helst men att det ändå var otillräckligt för att fånga hela mig tog det lite stopp.

Jag kom att fastna i det här citatet från en artikel på dn.se: "För oss är vårt eget ansikte en självklarhet, och något som vi starkt knyter vår identitet till; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. Ett element av denna självikonisering, alltså det egna ansiktet som representant för jaget och uttryck för identiteten, finns i samtliga bilder på Louisianas aktuella utställning ”Självporträtt”, till och med i de som sträcker sig längst i deformering och upplösning av det. Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck." http://www.dn.se/kultur-noje/ett-sjalvportratt-i-speglarnas-tid/

Jag började fundera på vem jag är, vad som definierar mig men kom återigen att hamna i självporträttet och försökte på något sätt framställa det ultimata självporträttet på mig själv. Det funkade givetvis inte då jag även fastslog att bilder av oss användas på olika sätt, bilden på mitt körkort är precis lika mycket jag som Instagram-uppgiften som jag gjorde, men det är jag på två olika sätt. Jag kom att konstatera att det finns en utsidan jag och en insidan jag som stod i konflikt med varandra.

KRISEN

Sen kom krisen. Jag hade fastnat och kände att jag inte kunde komma vidare. Jag kunde inte greppa vad jag ville med självporträttet. Mitt utseende kom att spela en central roll och jag insåg att självporträttet var ett sätt att försöka sätta dit mitt utseende men när det inte fungerade rasade allt. Sedan kom den privata sidan av mig att nässla sig in och jag fann att projektet och min vardag hängde allt för nära ihop. Ett sammanbrott och så stängde jag dörren. 

Jag tänkte att jag inte skulle orka gräva i det eftersom att jag inte kände mig 100%. Men när jag stängde dörren så stängde jag även för berättelsen som ligger bakom som fick mig att arbeta med självporträttet. Och jag kom snabbt att inse att det inte var det jag ville. Utan berättelsen finns ingen mening för mig att arbeta med det här och då kändes det som att den senaste veckans arbete med självporträttet var helt onödigt. Och det var det ju ändå inte! För det var ju detta jag ville. 

I slutet av mitt förra projekt sa jag att jag ville skapa en medvetenhet i mig själv och ifrågasätta de roller jag tog på mig. Frågan "Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?" är definitivt en sådan fråga jag vill ställa till mig själv. För det skapar en medvetenhet i mig om att jag faktiskt gör en massa saker för andras skull istället för min egen utan att ställa mig frågan om varför jag gör dem. 

LBD500: konstruktion

Hur konstruerar jag mig själv? 

Gjorde en film, försökte prata med mig själv men det funkade inte så bra. Jag insåg efteråt att jag kallar kläderna jag har hemma för "mjukiskläder". Det är nog typiska mjukiskläder, trasiga och välanvända. 

Jag tog några bilder, glömde ta en bild av hur jag såg ut innan jag bytte om. 

Mjukiskläder, frös så det blev extra strumpor på. 

Av med sminket och upp med håret. Har sällan utsläppt hår mer än om det är nytvättat och jag ska gå ut. 

Sen kom jag på att jag var tvungen att gå till stallet och köpa hö så bytte byxor och tröja. Inget smink för jag ska knappt 5 min hemifrån. Bytte tillbaka till de andra kläderna när jag kom hem. 

LBD500: ett kliv bakåt eller?

Jag vill inte börja om från noll. Jag tänker mig att jag skulle behöva ta ett kliv bakåt för att få en överblick och kunna gå framåt igen. I förra inlägget kändes det som om att jag kom fram till att jag ville stänga en dörr, det i sig ledde till att en massa dörrar stängdes och nu i efterhand så känns det inte alls bra. Berättelsen bakom som jag inte vill gräva i. Vad blir en bild utan en berättelse?

Alla tankar har försvunnit i stressen och jag kan inte riktigt få ordning på det som finns i mig. Någonting tar emot men samtidigt drar det framåt.

Hur konstruerar jag mig själv? Ta på och ta av ett ansikte. Ta på och av kläder. Men fortfarande samma person. Osäkerhet i mig själv. Vill passa in. Följa regler, normer. Obekväm. Har svårt att hitta en plats.

Allt känns oorganiserat. Imorgon ska jag organisera.

LBD500: utan titel för titlar är för jävla pretentiöst

Det känns som om att jag kommer till insikt med att utsidan inte kan representera insidan och att utsidan och insidan inte alltid stämmer överens.

Tre saker hände i helgen som gjorde att jag inte kunde släppa mina tankar kring självporträtt (utsidan) och identitet (insidan). Den tredje händelsen var mer en biprodukt av att de andra händelserna.

Utsidan.
Mitt förra arbete kring handlingar som skapar roller och min vilja att ifrågasätta slutade i någon form av sammanbrott under lördagsmorgonen och jag ställde mig själv frågan: Varför? Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?

Jag drog senare under dagen slutsatsen att det handlar om osäkerhet och en vilja att passa in och bli accepterad. Någonting inom mig sa att en ful insida kan döljas av ett accepterat yttre. Jag gick ut i köket och tog en kaka, jag vankade av och an på mattan på köksgolvet.

Insidan.
Jag tänkte mig att identiteten på något sätt låg på insidan och att det är där "jaget" finns. Jag stod på Holmens Marknad och rotade bland bokmärkena och hittade ett märke som jag inte förväntat mig att hitta i en loppislåda i Göteborg. Bokmärket var en bild av Lagafontänen på torget i Laholm. Jag är uppväxt i en liten by i Laholms kommun och Lagafontänen väcker många minnen. Jag köpte bokmärket och stoppade det i min plånbok så länge.

Vart vi kommer ifrån och vad vi har med oss i bagaget påverkar tror jag vår identitet och vilka personer vi är och blir. Som människa utvecklas man hela tiden, ingen blir färdig.

Det tredje.
I ett inlägg till förra kursen pratade jag om hur vi alla plockar av oss själva när vi skapar och att jag själv inte hade någonting emot att visa min insida: "titta på allt fint och allt hemskt som har hänt mig, jag kan skära upp allt om och om igen, titta på hur jag trampar på det och lyfter upp det utan att bry mig om vad du tycker. Insidan kan jag lämna ut men samtidigt stänga in, välja att inte visa, välja vad jag vill visa. Men utsidan."

Det är mycket jag skulle kunna säga på bloggen men som jag inte vill prata om. Hela tankeprocessen de senaste månaderna om identitet, min utsida, ifrågasätta roller och våga ta steget slog mig igår som en knytnäve i ansiktet när jag insåg att hela processen kommer ifrån mig själv. I alla högsta grad ifrån min oförmåga att kunna älska mig själv. Det finns inget värre än att stå framför sig själv och ljuga om och om igen och veta om att man ljuger.

Eftersom att stressen inför examensarbetet trycker på så stänger jag denna dörren då jag inte riktigt vet hur det skulle passa i detta projektet. Jag kommer att ta med mig några av mina självporträtt imorgon men jag vet inte vart jag är på väg just nu eller hur någon säck kommer att knytas ihop. Veckan började bra men slutade i emotionell katastrof som jag inte vill ta i ens med tång.

LBD500: instagramuppgiften

På min senaste praktik så gjorde vi en uppgift som hette Instagram-uppgiften. Eleverna fick titta på ett Instagram flöde och i grupp diskutera kring ett par bestämda frågor. Vad tycker personen om att göra? Vilka brukar personen umgås med? Finns det en viss typ av motiv som återkommer ofta? Vilka delar av personens vardag väljer hen att visa/inte visa? Skickar personen någon typ av budskap eller åsikt genom sina bilder?

Eleverna fick i vidare uppgift att göra ett Instagram flöde med 9 bilder som de tagit själva. Bilderna skulle vara ur deras egen vardag och skulle på något sätt representera eleven.

Genom sociala medier idag kan man själv berätta sin historia och är inte lika låst vid att någon annan berättar den. Till exempel på Facebook och Instagram kan man dela bilder med folk, man kan välja själv vilka man vill visa bilderna för och vad för bilder som ska visas och på så sätt själva styra berättelsen. Detta gör även att man kan skapa sig ett "jag" på sociala medier.

Jag gjorde den här uppgiften på mig själv. Jag valde bilder som redan fanns på Instagram istället för att ta nya. Men att välja bilder som "representera" mig var sjukt svårt. Jag känner nog att alla bilder på Instagram representerar mig på ett eller annat vis och att reducera sig själv till 9 bilder var jättesvårt. Nästa lika svårt som att försöka beskriva sig själv med 3 ord. Hur reducerar man sig själv till 3 ord eller 9 bilder?

Nathalie Troedsson i 9 bilder.

LBD500: nationalencyklopedin

självporträtt
självporträtt är ett porträtt som en konstnär har gjort av sig själv.Många berömda konstnärer har gjort självporträtt, till exempel Leonardo da Vinci och Vincent van Gogh. Det vanligaste sättet är att måla av sig själv när man står framför en spegel. Men ett självporträtt kan också vara ett fotografi eller en skulptur.

självporträtt, en konstnärs avbildning av sig själv.Självporträtt i egentlig mening är vanliga sedan 1600-talet men förekom redan på 1490-talet, då Perugino målade ett sådant som ett slags signering i Collegio del Cambio i Perugia. Möjligen kan vissa ansikten i gruppscener redan under medeltiden ha varit självporträtt, och spekulationer har förekommit om sådana också i gammalegyptiska bildfriser. Som modern genre går självporträtten främst tillbaka på Rembrandt; van Goghs självporträtt är av betydelse för den senare utvecklingen.

LBD500: rappakalja

Igår fortsatte diskussionen om identitet och roller, jag tänker att flera roller skapar en identitet och att identiteten är komplex. Det tar tid att lära känna någon och människor förändras hela tiden, hela livet är som en enda lång process.

Detta fick mig att tänka på läroplanen och att "alla ska bli sedda". Det är ju skillnad på att se någon fysiskt och att se någon som person. Hur mycket ska man hinna se eller tillåta sig att se som lärare när man har 300 elever? Man hinner kanske inte att lära sig så mycket om sina elever mer än hur de är och förhåller sig till klassrummet och som grupp. Att lära känna någon finns det inte så mycket tid till om man som jag har ett ämne där man träffar eleverna en gång i veckan.

Enligt läroplanen för grundskolan står det att språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade och att skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem (sidan 9).

Identitet och självförtroende.

I kursplanen för bild står det att man ska arbeta med bilder som behandlar frågor om identitet, sexualitet, etnicitet och maktrelationer och hur dessa perspektiv kan utformas och framställas. Denna punkt i det centrala innehållet ligger under Bildanalys för 7-9, men det är inte helt ovanligt att elever arbetar med till exempel identitet som tema och utforskar genom att skapa egna bilder.

Jag har snöat in på identitet. Och självporträtt.

I boken "Hur vi lär" av John Hattie & Gregory Yates står det att vi inte är särskilt bra på att bedöma oss själva främst på grund av att vi överskattas oss själva. Om vi vill ha en korrekt förutsägelse av hur vi kan prestera, hur vi kommer att handla eller hur vi är så ska vi fråga någon annan. Våra självbedömningar spårar ur alldeles för lätt (sida 275).

Detta tillsammans med gårdagens diskussion gav mig tanken att jag ska låta min sambo ta ett porträtt av mig. Han ska få bestämma allt och får inte fråga mig hur jag vill ha det. Kanske ser man något annat i porträttet han tagit än det som jag tagit själv? Kanske, kanske inte.

LBD500: måste man välja?

Jag började bläddra i böckerna jag lånat och det går ju inte att stänga och känna sig oinspirerad.

Några fotografer som fastnade, om jag måste välja och inte bara kan rada upp alla i hela boken, Lotta Antonsson, Cecilia Edefalk, Jh Engström, Pieter ten Hoopen, Annica Karlsson Rixon, Maria Miesenberger, Tova Mozard, ja jag kan nog fortsätta men i alla fall.


Lotta Antonsson http://lottaantonsson.com/ De bilder jag fastnade för var svartvita bilder på personer där svarta ovala former som liknar hål täcker ansiktet eller kroppsdelar.

Jh Engström http://www.jhengstrom.com/ På en sida i boken var det som ett litet kollage av bilder som tillsammans skapade en större helhet. Ett självporträtt med många delar.

Pieter ten Hoopen http://www.pietertenhoopen.com/index.html Fotografier i stadsmiljö blandat med väldigt närgående bilder från hemmet. Lite insida - utsida känsla, livet flyger förbi men bakom allas stängda dörrar finns så mycket mer.

Annica Karlsson Rixon. Jag fastnade för hennes serie där hon fotograferar personer som heter Annica.

Maria Miesenberger. Fotoserien Sweden/Schweden består av ett antal bilder ur ett fotoalbum, alla personer i bilderna är som svarta siluetter.

Tova Mozard http://www.tovamozard.com/index.php?m=2 Bilderna känns både som dokumenterande och utforskande. Ibland utan människor, rum, saker, detaljer, känslor.


Jag har grävt fram min kamera, jag tänker att från och med nu så får den hänga med, på gott och ont.

LBD500: handledning 10/11

Jag lämnade handledningen ganska så säker, bara att sätta igång! Kröp omkring i biblioteket på jakt efter "svenska samtidskonst fotografer", verkade helt omöjligt tills jag hittade boken Contemporary Swedish Photography passade även på att ta med boken Portraits - The portrait in contemporary photography. Har bläddrat lite i dem men ska ta en djupare titt senare.

Det kändes som att jag var inne på spåret att komma bort från ansiktet i självporträttet, att porträttet kan visa något mer om en person än bara ansiktet. Nike tyckte att jag bara ska ut och fota så jag kommer nog att experimentera lite.

Om man går bort ifrån ansiktet, vad blir kvar då? Hur långt kan man gå innan det blir anonymt? Och hur är det med arrangerade bilder och spontana bilder? Från mina senaste inlägg var ju definitivt mitt självporträtt arrangerat medans selfien var tagen "i stunden".

Mycket att undersöka och fundera över. Funderar på om jag ska orka släpa på min kamera eller om jag ska nöja mig med mobilen. Det är ju något speciellt med en kamera. I mötet med just kameran som objekt så tror jag det händer något annat än när man fotograferar med mobilen. Vet inte, en tanke bara. Kanske dags att damma av min Pentax igen? Vill inte fastna i ett medium, men när jag tänker på min Pentax så kliar det i fingrarna.

LBD500: självporträtt

Jag började med att utforska självporträtt genom foto. På något sätt så kändes det naturligt att börja där även om jag hade lite delade känslor, men jag kommer ändå att dela bilden här.

Jag kom att googla "självporträtt" och fundera över det här med att på ett konstnärligt sätt avbilda sig själv. Mina tankar for kring det här med processen.

Att "avbilda" sig själv kan ske på många vis. En avbild av ens egna utseende. I ett telefonsamtal fick jag höra: "I ett klassrum har vi sett allas ansikten. Vad finns inuti?" Och jag tror att det är det jag är ute efter i mitt självporträtt, att på något sätt få igång en process i att finna mig själv så som jag vill avbildas i mitt självporträtt.

Jag började fundera på vem jag är, vad som definierar mig.

Från en artikel på dn.se: "För oss är vårt eget ansikte en självklarhet, och något som vi starkt knyter vår identitet till; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. Ett element av denna självikonisering, alltså det egna ansiktet som representant för jaget och uttryck för identiteten, finns i samtliga bilder på Louisianas aktuella utställning ”Självporträtt”, till och med i de som sträcker sig längst i deformering och upplösning av det. Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck." http://www.dn.se/kultur-noje/ett-sjalvportratt-i-speglarnas-tid/

Barn berättar om sina självporträtt, spännande att lyssna på: http://www.ur.se/Produkter/162029-Har-ar-jag-sjalvportratt-Felix

I en utställning på Lund får barnen prova att göra egna självporträtt och på ett kreativt sätt fundera över sin identitet. Jag funderar över hur det är att fundera över sin identitet. http://www.kulturen.com/utstallningar/urval-av-tidigare-utstallningar/vem-ar-jag/

Jag passade också på att titta på det här projektet: http://www.contemporaryselfportraits.com/

Samtida självporträtt (Contemporary Self-Portraits) ett tvåårigt EU-projekt som arbetade för att hitta sätt för individer, lokalsamhällen och europeiska regioner att uttrycka sina identiteter genom självporträtt. Projektet var ett samarbete mellan Bildmuseet och Åbo konstakademi, Finland; The Estonian Academy of Arts, Estland; International Summer School of Photography, Lettland; och National College of Art and Design, Irland. http://www.bildmuseet.umu.se/sv/program/naagra-tidigare-projekt/samtida-sjaelvportraett/

LBD500: inte konstigt att Mona Lisas leende är så mystiskt när vi inte har en jävla aning om vem hon är

Jag knåpade fram vad det var jag ville göra till mitt arbete: Syftet är att jag vill ta reda på om och hur arbetssättet appropriering kan fungera och användas som pedagogiskt verktyg. Frågan är dock hur jag har tänkt att göra det i gestaltningen. Ett tips jag fick var att fortsätta att arbeta med mitt projekt från LBD360 och utveckla det. I torsdags så kändes det som en bra ide och en bra ingång till att fortsätta undersöka appropriering. Men helt ärligt så står det i princip still i tankeverkstaden. 

MEN, en tanke som kom upp när jag funderade på roller och identitet är det här med självporträtt. En av de mest använda uppgifterna i bildämnet. Gör ett självporträtt. Själv har jag stött på sådana uppgifter som varit otroligt tråkigt utformade där målet har varit att framställa en bild av sig själv med penna, tusch eller akrylfärg. Pluspoäng om bilden är lik dig. 

Om man läst tidigare inlägg från min approprieringsprocess så vet man att jag känner en viss ångest över min utsida. Det är på något sätt en bestämd faktor som inte går att göra någonting åt, i viss mån kan jag kontrollera den men den är alltid likadan i spegeln. Sedan så finns ju hela diskussionen om att man kan spegla vem man är eller vill vara med kläder, smink, accessoarer. Jag tror att hur man än gör så kan utsidan aldrig spegla vem man är på insidan, inte till 100%. 

Identitet, roller, performativitet, insida, utsida, självporträtt. Där hamnade jag, i självporträttet. 

Självporträtt (franska portrait, latin pro_traho, ”dra fram i ljuset”, ”uppdaga”), är en persons tecknade, målade, skulpterade eller fotograferade (konstnärliga) avbildning av sig själv.

Självporträtt avbildar, som andra porträtt, ofta bara ansiktet, men kan även vara i helfigur. Ibland är konstnären placerad i en miljö, exempelvis på sin arbetsplats eller i sitt hem, ofta förekommer pensel och staffli eller attribut och symboler. Ibland förekommer en eller flera andra personer i ett självporträtt, exempelvis familjemedlemmar, vänner eller en modell. Men typiskt för ett självporträtt är att konstverkets framträdande huvudmotiv är just upphovsmannen själv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvportr%C3%A4tt

När jag tänker på självporträtt så kommer jag givetvis in på selfies som är en form av självporträtt men som tydligen saknar det "konstnärliga" inslaget i att avbilda sig själv. Även om jag tycker att skillnaden är lite luddig så funderar jag på om man på något sätt kan använda självporträtt och appropriering.

Jag fick inspiration av den här filmen: http://www.shutterbug.com/content/lab-pushes-boundaries-photography-decoy#hCqtdKmqwdX7LoqW.97
Att man genom att veta något om någon framställer den personen på ett visst sätt, och så funkar väl våra självporträtt också? Man borde på ett djupare plan kunna göra ett självporträtt som talar om något om sig själv och som inte bara är en bild av vårt ansikte rakt av, så som uppgiften i skolan oftast är utformad. Att istället för att utforska mediet så utforskar man sig själv i framställandet av sitt självporträtt. Utforskandet av mediet blir som ett plus.

Just nu så maler jag bara på, någonstans så tror jag att jag har en tanke. Det blir mycket tänka och mycket skriva. "Kom igång och gör" ekar i mitt huvud men just nu så jag avslutar detta inlägg med att dela min senaste selfie.

LBD500: what we do in the bathroom

Jag trodde aldrig att jag en dag skulle hitta en bok på ett bibliotek och tänka: "Vygotskij i praktiken, wow det lät bra den måste jag läsa!" Att jag sedan lånar den och FAKTISKT läser den, jag för 5 år sedan hade antagligen skrattat åt mig själv.

what we do in the batroom

Under mitt arbete med appropriering i LBD360 kom jag att fundera mycket på roller och skapandet av roller. Ämnet är inte helt nytt för mig då jag skrivit lite om det innan, men i LBD360 kom det att bli en hel del tänk inom mig som inte skett innan.

För det första så var begreppet "appropriering" helt nytt för mig men jag kom att inse att appropriering är det jag gör hela tiden i mina projekt och begreppet blev ett sätt för mig att sätta ord på arbetssättet.

"What we do in the bathroom" som blev det jag ställde ut på A-venue började i Inmaculada Salinas verk "Microrrelatos en rojo". Jag fastnade i konstnärens tankar om familjerelationer och känslomässiga förhållanden och det var där mitt arbete började. Jag utforskade familjen och familjelyckan, vad vi väljer att visa och vad vi väljer att dölja. Eftersom att jag arbetat med detta tema innan kom jag att fokusera på mig själv i familjen, skapandet av bilden av mig själv. Diskussionen ledde mig vidare till att titta på identitet och skapandet av roller. Slutligen kom det att bli ett arbete om de handlingar vi utför för att skapa oss själva.

Nathalie Troedsson - What we do in the bathroom

För mig blev diskussionen viktig då jag länge funderat på min uppväxt och hur jag formats till att passa in i de ramar som familjen satt upp och inte minns de ramar som är normer i samhället. Att flytta hemifrån var som en frigörelse, ett steg ut ur de ramar som jag inte kände mig bekväm i. Men ganska snabbt insåg jag att det var dessa ramar som jag föll tillbaka på i vardagslivet och i min vilsenhet valde jag att acceptera det, inte minst för att det var bekvämt.

Jag fick en fråga under mitt artist talk om vad för roll det handlade om för mig, vilken roll jag tittade på och ifrågasatte. För mig är den rollen kvinna. I ett tidigare inlägg så skriver jag om performativitet och hur man genom att födas med ett kön fostras in i det könet genom upprepandet av handlingar. Jag fick frågan om jag genom att inte utföra dessa handlingar skulle känna mig som mindre kvinna. Mitt svar är nej, men samtidigt känner jag en viss problematik. Jag tvivlar inte på att jag är könet kvinnan utan det är rollen som läggs på mig genom att jag har detta könet som jag har svårt att förstå.

Detta är ju inte alls en ny diskussion, den har diskuterats i århundraden och är idag fortfarande så aktuell. Det det handlar om är att jag ville utgå från mig själv och väcka den här diskussionen i mig, jag ville sätta mig själv i fokus i mig själv hur konstigt det nu än kan låta. Medvetenhet är det som gör att vi ändrar vårt sätt att handla, medvetenhet ökar vår förståelse och gör så att vi ifrågasätter och ställer frågor. I slutändan var det det jag ville göra med mig själv, få mig själv att ifrågasätta rollen jag fostrats in i och som jag accepterat och böjt mig efter.

Jag fick fråga mig själv om jag ifrågasatt min roll. Arbetet har fått mig att förstå på ett djupare plan att jag hjälper till att skapa min roll och att jag vill bryta mönster som jag inte är bekväm med. Tanken "jag vill men.." blev istället "jag vill för att" och det vet jag är starten på något som kommer ta mig mycket längre.

LBD500: jag tog helg / PM

Jo, jag tog helg en dag för tidigt och sitter nu skitseg en söndag och försöker blogga. Funderar seriöst över mitt omdöme när det kommer till prioriteringar, fast jag är 100% säker på att jag gjort samma val igen om jag fått chansen.

Till förra handledningen skulle vi ha ett PM med vårt tänka ämne. Jag lyckades knåpa ihop lite tankar om vad jag skulle vilja göra. Jag valde i sista stund att göra en gestaltning efter att någon så fint uttryckt det "ni ska ju bli bildlärare". Att göra en gestaltning kändes därför som rätt sak att göra även om jag vet att i princip satt mig själv i mer skit än vad jag skulle vilja.

Gestaltande PM

Bakgrund
Genom kursen LBD306 fick vi arbeta med appropriering i egna gestaltande projekt, uppgiften
utförs som en del av min lärarutbildning som ska förbereda mig inför kommande yrkesliv. Jag upplevde det som att jag inte kunde knyta arbetssättet och mina erfarenheter av appropriering till skolan på ett tillfredsställande sätt.

Appropriering beskrivs som ett sätt att hämta inspiration ifrån eller ”låna” av andra och göra till sitt eget. Till exempel idéer, tekniker, material. Appropriering bygger även på tidigare erfarenheter som leder oss till nya tankar och nya idéer. Våra egna tankar blandas alltid med andra, ingenting är på så sätt ”original”. Jag tror att detta är ett sätt för elever att våga ta steget och prova, använda och inte känna att de stjäl något. Att arbeta på detta sätt med appropriering öppnar på något sätt upp för att våga prova på, vilket är en viktig del i lärande tycker jag, att man vågar prova på något för att se vart det leder eller kanske för att se vad för tankar man har som gör att man inte vågar prova. Man uppmärksammar sitt eget sätt att tänka. Jag tror att den medvetenheten gör att man kan ta till sig andras tankar och göra dem till sina egna för man är medveten om att det är det man gör.

Syfte
Syftet är att jag vill ta reda på om och hur arbetssättet appropriering kan fungera och användas som pedagogiskt verktyg.

sammanfattande slutreflektion: Appropriering

Beskriv kort hur arbetet utvecklats under perioden:

Jag började med att titta på Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo där hon med 309 fotokollage ur familjealbum och texter avslöjar familjeband. Bilderna skildrar personer och texterna ger en kommentar om familjerelationen och det känslomässiga förhållandet som ligger dolt.

Jag började mitt arbete i familjealbumet och funderade kring vikten av att presentera en fasad av bilder som visar familjelyckan. Arbetet kom att kretsa kring det som finns bakom fasaden av familjen och varför vi väljer att dölja vissa saker. Detta resulterade i att jag kom att titta på bilden av mig själv och skapandet av mig själv. Jag kom att hamna i en diskussion om identitet och skapandet av roller.

Mitt slutgiltiga arbete är hämtat ur tankar kring de handlingar som skapar jaget. Det är även en reaktion på min egen rädsla av att inte passa in men samtidigt en önskan om att inte vilja vara del av rollen som har tilldelats mig. Verket speglar en till synes vardaglig handling som sker per automatik, nästan utan tanke, men det är en handling som medverkar till att skapa rollen av mitt jag.

What we do in the bathroom – Nathalie Troedsson

Tankar kring arbetsprocessen.

Under mina år på lärarutbildningen har jag satt mig in i skapandeprocesser, både långa och korta och när jag tänker att detta kan vara det sista projektet inom ”universitetets omslutande armar” så känns det tråkigt. Att gå in i en process är en resa med att upptäcka sig själv. Och det har jag definitivt gjort i denna processen. På både gott och ont har jag tagit tag i diskussionen med mig själv OM mig själv och det jag fick med mig har börjat förändrat mitt sätt att tänka och att handla.

Projektet startade som vilket annat projekt, långsamt. Jag hade lite problem med att komma igång, jag fastnade i familjealbumet och berättandet av historier. Jag var bestämd redan från början med att jag inte ville fastna i familjealbumet utan arbeta vidare därifrån då jag tidigare gjort projekt om just familjealbum. Men jag ville inte lämna Inmaculada Salinas utan ville plocka hennes idéer om vem som berättar historien och vem som är i fokus. Jag hade svårt att lämna familjealbumet men under handledningen fick jag tips om att söka vidare och använda mig själv som någon form av medie istället. Detta ville jag först inte heller men jag hamnade i en diskussion med mig själv, utifrån Inmaculada Salinas tankar om kvinnan i centrum, om min roll som kvinna och skapandet av mig själv. Det blev en liten konflikt inom mig då jag inte alls kände mig bekväm med att använda utsidan av mig själv. Det var ur den konflikten som jag gjorde den första videon där jag filmade mig själv när jag sminkar mig. Videon i sig var bara ett första steg i ett utforskande och jag började med att arbeta vidare men tiden försvann och jag blev osäker på hur lång jag skulle fortsätta. Jag gick tillbaka och tittade på min blogg och insåg att det var handlingen i videon som var det som jag egentligen var ute efter och jag bestämde mig för att använda videon.

Performativitet 

Jag valde att i mitt slutgiltiga verk ”klippa bort” lite av tankarna bakom verket. Jag hoppades på att handlingen i filmen och min katalogtext skulle vara en tillräcklig ingång till diskussionen av roller. Men jag läste mycket och fastnade i Judit Butlers tankar om performativitet som jag även tidigare läst om. Det var här som jag placerade mig själv i rollen som kvinnan och funderade kring vilka handlingar det är som skapar jaget. I slutändan så kom jag fram till att jag i vilket fall som helt identifierar mig som kvinna, med eller utan smink, men att det är i genom dessa handlingar som jag bevisar för samhället att jag är kvinna. 

Judit Butler talar om performativitet och menar att performativitet och identitet går hand i hand: identiteten är performativ och konstruktionen pågår ständigt. ”It’s a girl/boy!”, yttrat efter förlossningen, som ett exempel på en språkhandling som skapar sociala fakta, nämligen barnets genustillhörighet. Judit Butler talar även om att hänvisa till ”kvinna” inte bara som en social kategori utan också som en känsla av ett jag, ”kvinna” är ett kulturellt betingande eller en konstruerad subjektiv identitet. ”One is not born, but, rather, becomes a woman”, könet är inte en stabil identitet utan snarare en identitet som inrättas genom upprepandet av handlingar, genom att födas med könet kvinna fostras man in i rollen kvinna. (Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents)

Under mitt Artist Talk fick jag frågan: Om man tittar på appropriation utifrån ett sociokulturellt perspektiv, där man ser lärande som ett deltagande i social praktik skriver Olga Dysthe att appropriering innebär att eleven selektivt, utväljande erfar och lär sig. Hur anser du att du skulle kunna ha nytta av approprieringen du nu gjort i din lärarroll genom att knyta an till begreppet som det används inom sociokulturell teori?

Jag tänker mig att arbetssättet vi har arbetat med appropriering kan vara en sak att ta med sig. Att bita tag i någon annans arbete och göra det till sitt eget, eller se vart man själv kan komma eller få ut ur någons arbete. För det är ett sätt att bearbeta ett verk. Våra egna tankar blandas alltid med andra, ingenting är på så sätt ”orginal”. Jag tror att detta är ett sätt för elever att våga ta steget och prova, använda och inte känna att de stjäl något. Jag tänker att man är selektiv för att man dras till sådant som passar in i ens egna uppfattning om omvärlden. Att arbeta på detta sätt med appropriering öppnar på något sätt upp för att våga prova på, vilket är en viktig del i lärande tycker jag, att man vågar prova på något för att se vart det leder eller kanske för att se vad för tankar man har som gör att man inte vågar prova. Man uppmärksammar sitt eget sätt att tänka. Jag tror att den medvetenheten gör att man kan ta till sig andras tankar och göra dem till sina egna för man är medveten om att det är det man gör.

Ser du någon möjlighet att arbeta vidare?

Jag funderade på om jag ville arbeta med genus i examensarbetet, men jag är inte säker. Jag tittade lite kort på the Bechdel-Wallace test. Det är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas, med kan även användas inom till exempel litteratur och comics.

The Bechdel-Wallace test

1. The movie has to have at least two women in it,
2. who talk to each other,
3. about something besides a man.
   (https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test)

En annan tanke var att utveckla min förra C-uppsats som handlade om ämneskonceptioner och läroplansteori. Jag funderade på att arbeta vidare med våra resultat om att lärares ämneskonceptionerna inte till hundra procent ger en likvärdig utbildning och om en gemensam praxis skulle kunna hjälpa till med att ge en mer likvärdig utbildning och rättvisa betyg.

Referenser

GIBCA (2015). A story within a story, Göteborg International Biennal for Contemporary Art, Göteborg.

Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents

https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test

listan växer

Sjukdom härjar fritt här hemma så många saker har fått ta ett steg åt sidan. Men jag har ändå hunnit med mer eller mindre det jag tänkt. Katalogtexten och bilden är klara och inskickade. Min film är klar och jag har fixat fram all teknik som jag tror jag behöver. Det ska bara kopplas ihop och provköras först. Nu ska skärmen passas in i badrumsskåpet och fästas på något smart vis, jag måste även till ett glasmästeri och få spegeldörrarna skurna. Handfat till mitt skåp har lagts på is, jag får se hur långt tiden räcker helt enkelt. Jag har fortfarande inte börjat fundera på mitt Artist talk men känner mig samtidigt inte så stressad över det. Men nu när jag skriver så ser jag hur listan på saker som ska göras växer...

nästan heureka

Plötsligt kändes det nästan lite uppenbart. Filmen ska vara med. Pang! Som om att jag redan bestämt mig. Filmen får vara med, men i sitt original, ingen röst till eller snabbare uppspelning. Bara som den är. Handlingen som sker känns viktig och därför vill jag visa den som den är. Skapandet av jaget varje morgon.

Jag hämtade ett badrumsskåp i Haga och tänkte sätta en skärm däri som ska spela filmen. Det känns inte superviktigt att det är ett badrumsskåp eller att man förstår att det är ett badrum men jag ville sätta händelsen i ett sammanhang och badrummet kändes mest naturligt då filmen spelades in där. Ska man gå all-out och leta reda på ett handfat också?

Handlingen, att skapa oss själva varje morgon.

Badrumsskåpet ska få åka spårvagn.

stilla står still

Givetvis är det så att allt står stilla när man som mest behöver att det rör på sig. Jag fick många tankar efter förra veckans handledning men ingen av tankarna ville riktigt fastna. Anna frågade: Vad hände med kroppen? Min syster svarade: Du klär på dig. Sen frågar du mig. 

Sms konversationer till min syster, att matcha kläder eller att ens klä på sig är ingen hobby jag har och min syster är därför den som fått i uppdrag att godkänna mina outfits. Jag skulle vilja säga att det inte handlar om osäkerhet utan bara ett sätt att bekräfta det man själv tycker, men ur det kommer en osäkerhet. Min syster är även den som jag anser känner mig och min stil och provar jag kläder i butik så frågar hon med oerhört vuxen stämma: Men tycker DU om den? Alla har vi väl någon vars åsikt om vissa saker betyder extra mycket?

Även kroppen blir ju något som talar om vem man är eller försöker att vara, med kläder kan man säga en hel del. Åter igen så handlar det om identitet, vem man vill vara, vem man vill uppfattas som, vad vill man visa. UTSIDAN. Varför är utsidan så viktig?

Jag fick en tanke om att kombinera filmen med mina sms konversationer. Men jag vill egentligen inte visa upp någon av dem. Jag vill ställa mig själv i mitten, men jag vill inte ställa en osäker 27-åring med kroppskomplex i mitten. Jag vill inte lyssna på folk: Åååh, känn inte så, du är så fin! Det är som att säga till en paranoid att folk inte tittar efter en. Eller folk som tittar menande på en och tänker: Stackars vita medelklass flicka, vad för hemskt kan ha hänt henne för att hon ska känna så här? Säkert bara lite mobbning. Väx upp! Jag behöver ingen som tycker synd om mig för jag tycker inte synd om mig, när jag kliver ut genom dörren varje morgon så ser jag till att jag till 150% känner mig som den snyggaste i världen. Och jag behöver ingen som talar om för mig att mina tankar om mig själv inte stämmer, det vet jag redan.

Men jag vill ändå säga någonting, ändå uppmärksamma någonting. Identiteten och speciellt rollen är viktig för mig. Att varje morgon sminka sig och klä på sig och träda in i en roll som ska vara "jag". Oftast syns bara utsidan och inte det som finns på insidan där JAG verkligen är. Utsidan jag och insidan jag. Är det två olika jag eller samma jag? För båda är väl jag?

Rollen, min roll, rollen jag spelar som mig själv. Jag. Kvinna, sambo, syster, lärarstudent, djurägare och tusen saker till. Frågor som: Vem är du? Beskriv dig själv! Med typ 3 ord. Eeeeh, hur kan man definiera en hel person med 3 ord? Personen är komplex, identiteten är komplex, rollen är komplex. Ändå är det med 3 ord vi ska beskriva oss själva och på under 3 sekunder har hjärnan hunnit bilda sig en uppfattning om personen man precis har träffat.

Identitet, rollen, handlingar. Handlingar till våra identiteter, handlingar till våra roller, handlar utifrån våra roller. Rollen, handlingar. Skapa roller genom handlingar, handlingar skapar rollen. Skapa, handlingar, skapa, skapa, skapa rollen. Handlingar.

det blev bara ångest

Stressen över skolan gör att vissa saker hamnar i skymundan, givetvis de saker som man borde göra men som man känner dig lite rädd inför. På ett sätt enklare att skriva en fyrsidig uppgift som man inte alls förstått än att ta tag i den konstnärliga processen.

Jag lämnade handledningen förra veckan något målinriktad men detta försvann ju mer tiden gick. Jag fastnade i Annas tankar om att använda mig själv som medium. Ren och skär ångest blev resultatet. Alla plockar vi något från oss själva när vi skapar och jag har ingenting emot att visa min insida, titta på allt fint och allt hemskt som har hänt mig, jag kan skära upp allt om och om igen, titta på hur jag trampar på det och lyfter upp det utan att bry mig om vad du tycker. Insidan jag jag lämna ut men samtidigt stänga in, välja att inte visa, välja vad jag vill visa. Men utsidan.

UTSIDAN.
UTSIDAN.
UTSIDAN.

UTSIDAN.

U
T
S
I
D
A
N

Nej där gick gränsen. Tusen tankar men inga idéer.

Tillbaka till Inmaculada Salina. Hennes verk beskriver en närvaro/frånvaro av kvinnan. Bilderna skildrar personer och texterna ger en kommentar om familjerelationen eller det känslomässiga förhållandet som ligger "bakom" bilderna. Att framställa sig själv eller en bild av sig själv men inte sig själv.

Jag tittade på självporträtt.

Frida Kahlo

Paula Modersohn-Becker

Helene Schjerfbeck

Hur skulle jag kunna framställa mig själv?

Inmaculada Salinas igen. Roller, vilka roller trycks man in i, vilka roller spelar man, vilka roller skapar man? Att försöka bryta sig ut ur sin roll men hela tiden falla tillbaka på den. Rollen man vill bryta blir tryggheten man går tillbaka till när man är vilse. Rollen som skapats åt mig, runt mig, av mig. Hur bryter man rollen?




Hur skulle jag kunna framställa mig själv?
Hur skulle jag kunna framställa mig själv på ett annat sätt?
Hur skulle jag kunna framställa MIG SJÄLV?
Ställ dig själv i mitten.
Ta plats.

Använd dig själv som medium. 

Mina tankar försvann på något vis och blev ett virr av andra saker men den här videon blev gjort. Ett steg i att prova något, ett utforskande. 

(texterna är inte mina)

familjen

Efter inlägget om Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo och om familjealbumen så funderade jag vidare på vikten av familjealbum och vad dess betydelse skulle kunna innebära. Frågan fastnade i varför vi väljer att omringa oss av bilder på "lyckliga" tider. Vi är selektiva i valet av bilder som hängs upp, är det ett sätt att visa utåt på vår familjelycka? Att vara en lycklig familj och att visa det utåt oavsett vad som gömmer sig under ytan är väl sedan länge ingrott i samhället. Jag har hört av folk att det inte finns fotografier av familjen hemma hos mig, min syster har fler bilder i sitt rum än vad jag har i hela min lägenhet. Bilden av en familj är ett ämne jag arbetat med tidigare och jag är inte säker på om jag vill gräva i det igen.

Sommaren 2013 gjorde jag ett projekt baserat på tanken om att familjealbumet är det som visas utåt för att skapa bilden av en lycklig familj som passar in i samhället. Projektet hade sitt ursprung i att min syster ett år tidigare hade försvunnit. Känslor som sorg, svek, skuld och ilska som jag kände fick inte visas och familjen skulle upprätthålla fasaden av en lycklig familj, både för varandra och för utomstående. Kvävda känslor slet tillslut itu illusionen och projektet om min syster gjordes. Det resulterade i ett antal iscensatta bilder, approprierade bilder ur vårt familjealbum, där jag, min lillebror och andra lillasyster utförde aktiviteter i familjehemmet som vi tidigare gjort när vi var alla fyra syskon.

Egen bild - Nathalie Troedsson 2013

Jag tror det är därför Inmaculada Salinas bilder ur fotoalbumen på något sätt tilltalar mig. Familjealbumet berättar historian om familjen men vem är det som bestämmer vilken historia som ska berättas? Precis som med benandsebastians projekt med tomma montrar och frågan om vilken historia som vi egentligen får ta del av fastnar jag lite i själva historien och vem som får berätta den.

Genom sociala medier idag kan man själv berätta sin historia och är inte lika låst vid att någon annan berättar den. Till exempel på facebook eller instagram kan man dela bilder med folk, fortfarande selektivt då vi kan välja vem som ska se våra bilder och vilka bilder vi vill visa, alltså vilken historia vi vill berätta. Helst ska den lyckliga och välvårdade fasaden visas inför öppen publik. "Alla är lyckliga på Facebook"-debatten har ju funnits ett tag men jag tror det är säkert att säga att det som visas på facebook absolut inte är hela sanningen, bara en liten del av den och en liten del av den historia som personer väljer att visa. Precis som med fotoalbum blir facebook en tillflyktsort där man kan titta tillbaka på sina lyckliga och fina stunder borta från alla hemskheter som gömmer sig under ytan och framförallt där ute i världen.