LBD500: utan titel för titlar är för jävla pretentiöst

Det känns som om att jag kommer till insikt med att utsidan inte kan representera insidan och att utsidan och insidan inte alltid stämmer överens.

Tre saker hände i helgen som gjorde att jag inte kunde släppa mina tankar kring självporträtt (utsidan) och identitet (insidan). Den tredje händelsen var mer en biprodukt av att de andra händelserna.

Utsidan.
Mitt förra arbete kring handlingar som skapar roller och min vilja att ifrågasätta slutade i någon form av sammanbrott under lördagsmorgonen och jag ställde mig själv frågan: Varför? Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?

Jag drog senare under dagen slutsatsen att det handlar om osäkerhet och en vilja att passa in och bli accepterad. Någonting inom mig sa att en ful insida kan döljas av ett accepterat yttre. Jag gick ut i köket och tog en kaka, jag vankade av och an på mattan på köksgolvet.

Insidan.
Jag tänkte mig att identiteten på något sätt låg på insidan och att det är där "jaget" finns. Jag stod på Holmens Marknad och rotade bland bokmärkena och hittade ett märke som jag inte förväntat mig att hitta i en loppislåda i Göteborg. Bokmärket var en bild av Lagafontänen på torget i Laholm. Jag är uppväxt i en liten by i Laholms kommun och Lagafontänen väcker många minnen. Jag köpte bokmärket och stoppade det i min plånbok så länge.

Vart vi kommer ifrån och vad vi har med oss i bagaget påverkar tror jag vår identitet och vilka personer vi är och blir. Som människa utvecklas man hela tiden, ingen blir färdig.

Det tredje.
I ett inlägg till förra kursen pratade jag om hur vi alla plockar av oss själva när vi skapar och att jag själv inte hade någonting emot att visa min insida: "titta på allt fint och allt hemskt som har hänt mig, jag kan skära upp allt om och om igen, titta på hur jag trampar på det och lyfter upp det utan att bry mig om vad du tycker. Insidan kan jag lämna ut men samtidigt stänga in, välja att inte visa, välja vad jag vill visa. Men utsidan."

Det är mycket jag skulle kunna säga på bloggen men som jag inte vill prata om. Hela tankeprocessen de senaste månaderna om identitet, min utsida, ifrågasätta roller och våga ta steget slog mig igår som en knytnäve i ansiktet när jag insåg att hela processen kommer ifrån mig själv. I alla högsta grad ifrån min oförmåga att kunna älska mig själv. Det finns inget värre än att stå framför sig själv och ljuga om och om igen och veta om att man ljuger.

Eftersom att stressen inför examensarbetet trycker på så stänger jag denna dörren då jag inte riktigt vet hur det skulle passa i detta projektet. Jag kommer att ta med mig några av mina självporträtt imorgon men jag vet inte vart jag är på väg just nu eller hur någon säck kommer att knytas ihop. Veckan började bra men slutade i emotionell katastrof som jag inte vill ta i ens med tång.