LBD500: den röda tråden och lite papa roach

Det blev inte många inlägg förra veckan. En tanke ploppade upp och den behövde komma ut så görandet fick ta överhand och tankarna fick stå tillbaka.

I mitt inlägg LBD500: att organisera kaos strukturerar jag mina tankar kring mitt projekt. Hur jag ur mitt förra projekt plockade identitet och roller för mitt undersökande och att jag hamnade i självporträttet. Jag utforskade självporträttet på lite olika sätt men hade svårt att komma fram till vad jag ville med porträttet. Jag utforskade mig själv genom självporträttet och på något sätt så ville jag fånga mig själv i självporträttet, men porträttet var inte tillräckligt för att få plats med hela mig. Tankarna kring mig själv, min egen självbild och min identitet kom att ställa till det för mig på många plan. Jag väckte tankar i mig själv om att ifrågasätta mitt eget handlande och insikten av att bilden av mig själv inte rymmer hela mig kom att få mig att titta på mig själv genom andra perspektiv än mitt utseende.

För att få grepp om mina tankar så gjorde jag en ny tankekarta i LBD500: tankekarta. Jag fortsatte med min tankar kring identitet och konstruktion. "Tankarna kretsar kring hur jag konstruerar mig själv, jag tänker direkt på utsidan jaget, kroppen, som jag konstruerar för att passa in i sociala normer. Håret, sminket, kläderna, rakar benen, allt tänker jag är typiskt för den kvinnliga normen." 

Efter det inlägget så fann jag mig plötsligt väldigt arg på mig själv. En låt fastnade på huvudet. Papa Roach - Be free. 

"Sick and tired of being sick and tired 

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you 

Now I'm full of guilt and shame 

I can't point a finger cause theres no one to blame 

So I say I'll never do it again 

But when the sun goes down, you are my only friend 

I'm thinking I am starting to see 

I have become everything I never wanted to be 

I'm really getting sick of myself 

Cause when I look into the mirror, I see somebody else"

Jag kände mig precis så, trött på att vara trött. Full av skuld och skam men bara mig själv att skylla på. I have become everything I never wanted to be, I'm really getting sick of myself , Cause when I look into the mirror, I see somebody else. När jag tittar i spegeln så ser jag den som jag konstruerat för att passa in i de normer i det rum som jag rör mig i men jag ser inte mig själv. I wanna be free from you. Från mig själv.

Min ilska kom ifrån att jag fått mig själv att tänka över och ifrågasätta mina handlingar men att jag inte vågat ta steget till att högt ifrågasätta eller ändra mina handlingar. Görandet kom därför att bli filmen från inlägget LBD500: på håret. Tanken med att klippa av mig håret var att mitt hår för mig står för något man ska ha som kvinna. Jag vet att jag inte behöver ha långt hår, jag har haft kort hår innan. Men det kändes som att jag på något sätt sket i mina egna föreställningar genom att klippa av mig håret. Att jag gick från tanke till handling för att förändra något med mig själv och det fick mig att känna mig bra. Efter att jag klippt av håret kände jag mig befriad.

Jag bestämde mig för att jag ville arbeta med det avklippta håret som material. Jag hade dock inga tankar om vad jag kunde göra med mitt hår och ville till en början experimentera för att se vad jag skulle kunna göra med håret. Under handledningen pratade vi om identitet och att i håret finns ens dna. I håret finns mitt dna och ett hårstrå från mig kan man koppla till mig genom dna. Håret är mitt dna och en del av mig. Vi pratade även om att håret kan betyda mycket för identiteten. Vad man gör med sitt hår, hur man gör, hur man använder håret för att förstärka sig själv. Håret är en del av min identitet. 

DNA

IDENTITET

Dessa två tankar tog jag med mig och med mitt hår skrev jag dessa ord och fäste på två papper. Mitt hår är en del av min identitet, Mitt hår innehåller mitt dna. Mitt hår är en del av mig. På något sätt så såg jag det som ett porträtt av mig själv gjort på delar av mig själv. 

Men jag ville inte stanna där. Jag ville på något sätt få med känslan som jag haft av att bära håret och befrielsen jag kände när det var borta. De två bilder jag gjort kunde inte beskriva det. Så jag funderade över hur det varit för mig att ha mitt långa hår, allt slit med borstar, det kliar, det ska sättas upp fint, en tyngd, något som jag inte vill bära men som jag tvingat mig själv till (blivit tvingad till?) för att passa in i ramen för det som är kvinna.

I wanna be free from this ball and chain and 

Be free from this life of pain and 

Be free from this ball and chain 

I wanna be free from you

Mitt hår har varit som en fotboja. Egenvald eller ej så var det en fotboja. En fotboja som jag nu klippt av och jag kände mig befriad. Jag gjorde en fotboja av mitt hår tillsamman med en bild av mina ben där fotbojan sitter fast. Men jag vet inte om den ska sitta fast längre nu när jag blivit av med den. Håret förblir en fotboja men nu är jag fri från den. 

LBD500: vart tar tiden vägen?

När man har bråttom med att bli klar innan helgen men skär sig i fingret istället.

MEN, nu flyter det på! Arild var snabb med att skriva ut min bild så nu är det bara det sista monteringen kvar att göra. Jag känner att när jag väl fick iden så var det bara att köra då tiden började ta slut. Stressig vecka. Vart tar tiden vägen?

LBD500: görandet

Görandet kommer ut i händerna. Jag ser en fotboja. En fotboja gjord av hår som innehåller alla de tankar som jag burit med mig denna gestaltning. En fotboja av hår som innehåller min identitet, mitt dna och alla de normer och handlingar som skapat och fortfarande skapar mig.

LBD500: hår, hår, hår

Håret är mitt dna, mitt hår är en del av mig, jag är mitt hår. 

LBD500: håra vidare

Ja nu ska jag håra vidare. Det avklippta håret är mitt material som jag kommer att jobba med och mest troligt det som jag kommer att ställa ut. Men det är många tankar nu som vill ut i händerna och bli något. Vad kan man göra med hår?

LBD500: på håret

Nu har jag insamlat ett nytt material, det ska bli spännande att se vad jag kan göra med det. Filmen var en tanke som behövde komma ut och ut kom den.

LBD500: nu händer det något i händerna

Jag vaknade innan min sambos klocka ringde. Tankarna snurrade så fick ta att skriva ner dem för att få någon ordning i huvudet, jag vet inte om det blev mer ordning men det kändes luftigare. Sen flöt det på, nu händer det saker. Görandet som varit segt fick ta över och det var på tiden. Nu får jag se vart det leder.

Jag tycker inte om att lyssna på mig själv. Men det är något speciellt med att säga högt det man har skrivit.

Jag spelade in en film. men jag tycker att allt ligger så nära det jag gjorde i förra gestaltningen. Vet inte om det är okej eller känns bra. Men min kamera väntar på mig. Görandet är inte klart riktigt än.

LBD500: musik

LBD500: tankekarta

Jag kom att göra en ny tankekarta efter att jag organiserat mig lite igår. Jag funderade över det som sades på handledningen om frågan "Hur konstruerar jag mig själv?". Det kom en hel del tankar och jag känner att jag bara ska köra på, men det gnager liksom lite i mig att jag ligger så nära mitt arbete i LBD360 och jag ser inte alls hur jag kan koppla mina tankar till skolan. Även om jag är mer organiserad så är jag väldigt förvirrad just nu och jag hade önskat mig lite mer klarhet. Jag saknar också helt konstnärliga referenser.

Tankarna kretsar kring hur jag konstruerar mig själv, jag tänker direkt på utsidan jaget, kroppen, som jag konstruerar för att passa in i sociala normer. Håret, sminket, kläderna, rakar benen, allt tänker jag är typiskt för den kvinnliga normen.

Kontrast till konstruktion: icke-konstruktion, något som inte är byggt, något som är "genuint", "autentiskt" - ja "natur". (Yvonne Hirdman) Vi vill ha den naturligt vackra kvinnan men kvinnor spenderar en massa tid på att skapa sitt yttre. Konstruktionen av något naturligt. 

"Du är ju så fin!"
Ofta så vill jag klippa av mitt hår, bara ta kökssaxen och klippa av det. Min hårbotten kliar för att jag har psoriasis, kortare hår hade definitivt hjälp då solen lättare kan nå hårbotten och huden kan ta upp D-vitamin. Mitt hår är alltid tovigt. Det måste borstas och slitas i ofta, när jag var liten så grät jag varje kväll när mamma skulle borsta det. Jag har två kammar och två borstar för olika tillfällen, blött hår, torrt hår, tovigt hår. Flera gånger har jag klippt mitt hår kort i pagefrisyr och efter det har jag fått kommentarer som; "men du som hade så fint hår!" eller "du passar så bra i långt hår". Det är 10 år sedan jag hade kort hår. Sen det blev längre än till axlarna har jag velat klippa av det men jag tvekar alltid. "Du är ju så fin i långt hår!" "Du passar så bra i långt" "Ditt hår är ju så fint" "Oh, jag önskar att jag hade så fint hår som du". Jag fick ett presentkort till frisören av min syster i födelsedagspresent men jag har inte gått dit än.

Långt eller kort hår. Spelar det någon roll? Du är väl fortfarande kvinna? Ja, det är jag. Så vad är problemet?

LBD500: att organisera kaos

Jag brukar inte ha något emot kaos, det brukar vara där de bästa idéerna kommer ifrån, men i detta projektet har kaoset snabbt blivit en känsla av panik som gjort mig lamslagen. Jag tror att det är för att tiden till denna gestaltning är så kort och jag brukar vanligtvis behöva mycket mer tid. Därför städade jag bland mina tankar, tog ett steg bakåt och tittade på allt igen.

Jag började min gestaltningsprocess med utgångspunkt ur mitt förra projekt. Där undersökte jag identitet och de handlingar som skapar mig. Jag valde att fortsätta undersöka identitet och roller och hamnade i självporträttet. Genom självporträttet tänkte jag att jag skulle undersöka bilden av mig själv.

Jag kom tillsluta att se på självporträttet så här: Ett porträtt, en bild kan inte avbilda en hel människa. En människa är alldeles för komplex för det. Men ett självporträtt kan gestalta en del eller flera delar av en människa, både utsidan och insidan. Ett självporträtt kan också se ut precis hur som helst och måste inte vara bundet till en persons utseende även om ansiktet av en person oftast dyker upp i ett självporträtt. Ett självporträtt kan representera till exempel tankar, känslor eller intressen hos en person.

Jag hade svårt att få tag i tanken om vad det var jag ville med självporträttet. När jag kom fram till att självporträttet kunde se ut hur som helst men att det ändå var otillräckligt för att fånga hela mig tog det lite stopp.

Jag kom att fastna i det här citatet från en artikel på dn.se: "För oss är vårt eget ansikte en självklarhet, och något som vi starkt knyter vår identitet till; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. Ett element av denna självikonisering, alltså det egna ansiktet som representant för jaget och uttryck för identiteten, finns i samtliga bilder på Louisianas aktuella utställning ”Självporträtt”, till och med i de som sträcker sig längst i deformering och upplösning av det. Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck." http://www.dn.se/kultur-noje/ett-sjalvportratt-i-speglarnas-tid/

Jag började fundera på vem jag är, vad som definierar mig men kom återigen att hamna i självporträttet och försökte på något sätt framställa det ultimata självporträttet på mig själv. Det funkade givetvis inte då jag även fastslog att bilder av oss användas på olika sätt, bilden på mitt körkort är precis lika mycket jag som Instagram-uppgiften som jag gjorde, men det är jag på två olika sätt. Jag kom att konstatera att det finns en utsidan jag och en insidan jag som stod i konflikt med varandra.

KRISEN

Sen kom krisen. Jag hade fastnat och kände att jag inte kunde komma vidare. Jag kunde inte greppa vad jag ville med självporträttet. Mitt utseende kom att spela en central roll och jag insåg att självporträttet var ett sätt att försöka sätta dit mitt utseende men när det inte fungerade rasade allt. Sedan kom den privata sidan av mig att nässla sig in och jag fann att projektet och min vardag hängde allt för nära ihop. Ett sammanbrott och så stängde jag dörren. 

Jag tänkte att jag inte skulle orka gräva i det eftersom att jag inte kände mig 100%. Men när jag stängde dörren så stängde jag även för berättelsen som ligger bakom som fick mig att arbeta med självporträttet. Och jag kom snabbt att inse att det inte var det jag ville. Utan berättelsen finns ingen mening för mig att arbeta med det här och då kändes det som att den senaste veckans arbete med självporträttet var helt onödigt. Och det var det ju ändå inte! För det var ju detta jag ville. 

I slutet av mitt förra projekt sa jag att jag ville skapa en medvetenhet i mig själv och ifrågasätta de roller jag tog på mig. Frågan "Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?" är definitivt en sådan fråga jag vill ställa till mig själv. För det skapar en medvetenhet i mig om att jag faktiskt gör en massa saker för andras skull istället för min egen utan att ställa mig frågan om varför jag gör dem. 

LBD500: konstruktion

Hur konstruerar jag mig själv? 

Gjorde en film, försökte prata med mig själv men det funkade inte så bra. Jag insåg efteråt att jag kallar kläderna jag har hemma för "mjukiskläder". Det är nog typiska mjukiskläder, trasiga och välanvända. 

Jag tog några bilder, glömde ta en bild av hur jag såg ut innan jag bytte om. 

Mjukiskläder, frös så det blev extra strumpor på. 

Av med sminket och upp med håret. Har sällan utsläppt hår mer än om det är nytvättat och jag ska gå ut. 

Sen kom jag på att jag var tvungen att gå till stallet och köpa hö så bytte byxor och tröja. Inget smink för jag ska knappt 5 min hemifrån. Bytte tillbaka till de andra kläderna när jag kom hem. 

LBD500: ett kliv bakåt eller?

Jag vill inte börja om från noll. Jag tänker mig att jag skulle behöva ta ett kliv bakåt för att få en överblick och kunna gå framåt igen. I förra inlägget kändes det som om att jag kom fram till att jag ville stänga en dörr, det i sig ledde till att en massa dörrar stängdes och nu i efterhand så känns det inte alls bra. Berättelsen bakom som jag inte vill gräva i. Vad blir en bild utan en berättelse?

Alla tankar har försvunnit i stressen och jag kan inte riktigt få ordning på det som finns i mig. Någonting tar emot men samtidigt drar det framåt.

Hur konstruerar jag mig själv? Ta på och ta av ett ansikte. Ta på och av kläder. Men fortfarande samma person. Osäkerhet i mig själv. Vill passa in. Följa regler, normer. Obekväm. Har svårt att hitta en plats.

Allt känns oorganiserat. Imorgon ska jag organisera.

LBD500: utan titel för titlar är för jävla pretentiöst

Det känns som om att jag kommer till insikt med att utsidan inte kan representera insidan och att utsidan och insidan inte alltid stämmer överens.

Tre saker hände i helgen som gjorde att jag inte kunde släppa mina tankar kring självporträtt (utsidan) och identitet (insidan). Den tredje händelsen var mer en biprodukt av att de andra händelserna.

Utsidan.
Mitt förra arbete kring handlingar som skapar roller och min vilja att ifrågasätta slutade i någon form av sammanbrott under lördagsmorgonen och jag ställde mig själv frågan: Varför? Varför bryr jag mig om vad andra tycker eller tänker om mitt utseende?

Jag drog senare under dagen slutsatsen att det handlar om osäkerhet och en vilja att passa in och bli accepterad. Någonting inom mig sa att en ful insida kan döljas av ett accepterat yttre. Jag gick ut i köket och tog en kaka, jag vankade av och an på mattan på köksgolvet.

Insidan.
Jag tänkte mig att identiteten på något sätt låg på insidan och att det är där "jaget" finns. Jag stod på Holmens Marknad och rotade bland bokmärkena och hittade ett märke som jag inte förväntat mig att hitta i en loppislåda i Göteborg. Bokmärket var en bild av Lagafontänen på torget i Laholm. Jag är uppväxt i en liten by i Laholms kommun och Lagafontänen väcker många minnen. Jag köpte bokmärket och stoppade det i min plånbok så länge.

Vart vi kommer ifrån och vad vi har med oss i bagaget påverkar tror jag vår identitet och vilka personer vi är och blir. Som människa utvecklas man hela tiden, ingen blir färdig.

Det tredje.
I ett inlägg till förra kursen pratade jag om hur vi alla plockar av oss själva när vi skapar och att jag själv inte hade någonting emot att visa min insida: "titta på allt fint och allt hemskt som har hänt mig, jag kan skära upp allt om och om igen, titta på hur jag trampar på det och lyfter upp det utan att bry mig om vad du tycker. Insidan kan jag lämna ut men samtidigt stänga in, välja att inte visa, välja vad jag vill visa. Men utsidan."

Det är mycket jag skulle kunna säga på bloggen men som jag inte vill prata om. Hela tankeprocessen de senaste månaderna om identitet, min utsida, ifrågasätta roller och våga ta steget slog mig igår som en knytnäve i ansiktet när jag insåg att hela processen kommer ifrån mig själv. I alla högsta grad ifrån min oförmåga att kunna älska mig själv. Det finns inget värre än att stå framför sig själv och ljuga om och om igen och veta om att man ljuger.

Eftersom att stressen inför examensarbetet trycker på så stänger jag denna dörren då jag inte riktigt vet hur det skulle passa i detta projektet. Jag kommer att ta med mig några av mina självporträtt imorgon men jag vet inte vart jag är på väg just nu eller hur någon säck kommer att knytas ihop. Veckan började bra men slutade i emotionell katastrof som jag inte vill ta i ens med tång.

LBD500: instagramuppgiften

På min senaste praktik så gjorde vi en uppgift som hette Instagram-uppgiften. Eleverna fick titta på ett Instagram flöde och i grupp diskutera kring ett par bestämda frågor. Vad tycker personen om att göra? Vilka brukar personen umgås med? Finns det en viss typ av motiv som återkommer ofta? Vilka delar av personens vardag väljer hen att visa/inte visa? Skickar personen någon typ av budskap eller åsikt genom sina bilder?

Eleverna fick i vidare uppgift att göra ett Instagram flöde med 9 bilder som de tagit själva. Bilderna skulle vara ur deras egen vardag och skulle på något sätt representera eleven.

Genom sociala medier idag kan man själv berätta sin historia och är inte lika låst vid att någon annan berättar den. Till exempel på Facebook och Instagram kan man dela bilder med folk, man kan välja själv vilka man vill visa bilderna för och vad för bilder som ska visas och på så sätt själva styra berättelsen. Detta gör även att man kan skapa sig ett "jag" på sociala medier.

Jag gjorde den här uppgiften på mig själv. Jag valde bilder som redan fanns på Instagram istället för att ta nya. Men att välja bilder som "representera" mig var sjukt svårt. Jag känner nog att alla bilder på Instagram representerar mig på ett eller annat vis och att reducera sig själv till 9 bilder var jättesvårt. Nästa lika svårt som att försöka beskriva sig själv med 3 ord. Hur reducerar man sig själv till 3 ord eller 9 bilder?

Nathalie Troedsson i 9 bilder.

LBD500: nationalencyklopedin

självporträtt
självporträtt är ett porträtt som en konstnär har gjort av sig själv.Många berömda konstnärer har gjort självporträtt, till exempel Leonardo da Vinci och Vincent van Gogh. Det vanligaste sättet är att måla av sig själv när man står framför en spegel. Men ett självporträtt kan också vara ett fotografi eller en skulptur.

självporträtt, en konstnärs avbildning av sig själv.Självporträtt i egentlig mening är vanliga sedan 1600-talet men förekom redan på 1490-talet, då Perugino målade ett sådant som ett slags signering i Collegio del Cambio i Perugia. Möjligen kan vissa ansikten i gruppscener redan under medeltiden ha varit självporträtt, och spekulationer har förekommit om sådana också i gammalegyptiska bildfriser. Som modern genre går självporträtten främst tillbaka på Rembrandt; van Goghs självporträtt är av betydelse för den senare utvecklingen.

LBD500: rappakalja

Igår fortsatte diskussionen om identitet och roller, jag tänker att flera roller skapar en identitet och att identiteten är komplex. Det tar tid att lära känna någon och människor förändras hela tiden, hela livet är som en enda lång process.

Detta fick mig att tänka på läroplanen och att "alla ska bli sedda". Det är ju skillnad på att se någon fysiskt och att se någon som person. Hur mycket ska man hinna se eller tillåta sig att se som lärare när man har 300 elever? Man hinner kanske inte att lära sig så mycket om sina elever mer än hur de är och förhåller sig till klassrummet och som grupp. Att lära känna någon finns det inte så mycket tid till om man som jag har ett ämne där man träffar eleverna en gång i veckan.

Enligt läroplanen för grundskolan står det att språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade och att skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem (sidan 9).

Identitet och självförtroende.

I kursplanen för bild står det att man ska arbeta med bilder som behandlar frågor om identitet, sexualitet, etnicitet och maktrelationer och hur dessa perspektiv kan utformas och framställas. Denna punkt i det centrala innehållet ligger under Bildanalys för 7-9, men det är inte helt ovanligt att elever arbetar med till exempel identitet som tema och utforskar genom att skapa egna bilder.

Jag har snöat in på identitet. Och självporträtt.

I boken "Hur vi lär" av John Hattie & Gregory Yates står det att vi inte är särskilt bra på att bedöma oss själva främst på grund av att vi överskattas oss själva. Om vi vill ha en korrekt förutsägelse av hur vi kan prestera, hur vi kommer att handla eller hur vi är så ska vi fråga någon annan. Våra självbedömningar spårar ur alldeles för lätt (sida 275).

Detta tillsammans med gårdagens diskussion gav mig tanken att jag ska låta min sambo ta ett porträtt av mig. Han ska få bestämma allt och får inte fråga mig hur jag vill ha det. Kanske ser man något annat i porträttet han tagit än det som jag tagit själv? Kanske, kanske inte.

LBD500: måste man välja?

Jag började bläddra i böckerna jag lånat och det går ju inte att stänga och känna sig oinspirerad.

Några fotografer som fastnade, om jag måste välja och inte bara kan rada upp alla i hela boken, Lotta Antonsson, Cecilia Edefalk, Jh Engström, Pieter ten Hoopen, Annica Karlsson Rixon, Maria Miesenberger, Tova Mozard, ja jag kan nog fortsätta men i alla fall.


Lotta Antonsson http://lottaantonsson.com/ De bilder jag fastnade för var svartvita bilder på personer där svarta ovala former som liknar hål täcker ansiktet eller kroppsdelar.

Jh Engström http://www.jhengstrom.com/ På en sida i boken var det som ett litet kollage av bilder som tillsammans skapade en större helhet. Ett självporträtt med många delar.

Pieter ten Hoopen http://www.pietertenhoopen.com/index.html Fotografier i stadsmiljö blandat med väldigt närgående bilder från hemmet. Lite insida - utsida känsla, livet flyger förbi men bakom allas stängda dörrar finns så mycket mer.

Annica Karlsson Rixon. Jag fastnade för hennes serie där hon fotograferar personer som heter Annica.

Maria Miesenberger. Fotoserien Sweden/Schweden består av ett antal bilder ur ett fotoalbum, alla personer i bilderna är som svarta siluetter.

Tova Mozard http://www.tovamozard.com/index.php?m=2 Bilderna känns både som dokumenterande och utforskande. Ibland utan människor, rum, saker, detaljer, känslor.


Jag har grävt fram min kamera, jag tänker att från och med nu så får den hänga med, på gott och ont.

LBD500: handledning 10/11

Jag lämnade handledningen ganska så säker, bara att sätta igång! Kröp omkring i biblioteket på jakt efter "svenska samtidskonst fotografer", verkade helt omöjligt tills jag hittade boken Contemporary Swedish Photography passade även på att ta med boken Portraits - The portrait in contemporary photography. Har bläddrat lite i dem men ska ta en djupare titt senare.

Det kändes som att jag var inne på spåret att komma bort från ansiktet i självporträttet, att porträttet kan visa något mer om en person än bara ansiktet. Nike tyckte att jag bara ska ut och fota så jag kommer nog att experimentera lite.

Om man går bort ifrån ansiktet, vad blir kvar då? Hur långt kan man gå innan det blir anonymt? Och hur är det med arrangerade bilder och spontana bilder? Från mina senaste inlägg var ju definitivt mitt självporträtt arrangerat medans selfien var tagen "i stunden".

Mycket att undersöka och fundera över. Funderar på om jag ska orka släpa på min kamera eller om jag ska nöja mig med mobilen. Det är ju något speciellt med en kamera. I mötet med just kameran som objekt så tror jag det händer något annat än när man fotograferar med mobilen. Vet inte, en tanke bara. Kanske dags att damma av min Pentax igen? Vill inte fastna i ett medium, men när jag tänker på min Pentax så kliar det i fingrarna.

LBD500: självporträtt

Jag började med att utforska självporträtt genom foto. På något sätt så kändes det naturligt att börja där även om jag hade lite delade känslor, men jag kommer ändå att dela bilden här.

Jag kom att googla "självporträtt" och fundera över det här med att på ett konstnärligt sätt avbilda sig själv. Mina tankar for kring det här med processen.

Att "avbilda" sig själv kan ske på många vis. En avbild av ens egna utseende. I ett telefonsamtal fick jag höra: "I ett klassrum har vi sett allas ansikten. Vad finns inuti?" Och jag tror att det är det jag är ute efter i mitt självporträtt, att på något sätt få igång en process i att finna mig själv så som jag vill avbildas i mitt självporträtt.

Jag började fundera på vem jag är, vad som definierar mig.

Från en artikel på dn.se: "För oss är vårt eget ansikte en självklarhet, och något som vi starkt knyter vår identitet till; ansiktet är i princip jaget ikoniserat. Ett element av denna självikonisering, alltså det egna ansiktet som representant för jaget och uttryck för identiteten, finns i samtliga bilder på Louisianas aktuella utställning ”Självporträtt”, till och med i de som sträcker sig längst i deformering och upplösning av det. Självporträttets spänning, det som utgör dess värde och mening, uppstår i området mellan det konstnären är för sig själv, och det han eller hon är för andra, som i självporträttet smälter samman till ett enda uttryck." http://www.dn.se/kultur-noje/ett-sjalvportratt-i-speglarnas-tid/

Barn berättar om sina självporträtt, spännande att lyssna på: http://www.ur.se/Produkter/162029-Har-ar-jag-sjalvportratt-Felix

I en utställning på Lund får barnen prova att göra egna självporträtt och på ett kreativt sätt fundera över sin identitet. Jag funderar över hur det är att fundera över sin identitet. http://www.kulturen.com/utstallningar/urval-av-tidigare-utstallningar/vem-ar-jag/

Jag passade också på att titta på det här projektet: http://www.contemporaryselfportraits.com/

Samtida självporträtt (Contemporary Self-Portraits) ett tvåårigt EU-projekt som arbetade för att hitta sätt för individer, lokalsamhällen och europeiska regioner att uttrycka sina identiteter genom självporträtt. Projektet var ett samarbete mellan Bildmuseet och Åbo konstakademi, Finland; The Estonian Academy of Arts, Estland; International Summer School of Photography, Lettland; och National College of Art and Design, Irland. http://www.bildmuseet.umu.se/sv/program/naagra-tidigare-projekt/samtida-sjaelvportraett/

LBD500: inte konstigt att Mona Lisas leende är så mystiskt när vi inte har en jävla aning om vem hon är

Jag knåpade fram vad det var jag ville göra till mitt arbete: Syftet är att jag vill ta reda på om och hur arbetssättet appropriering kan fungera och användas som pedagogiskt verktyg. Frågan är dock hur jag har tänkt att göra det i gestaltningen. Ett tips jag fick var att fortsätta att arbeta med mitt projekt från LBD360 och utveckla det. I torsdags så kändes det som en bra ide och en bra ingång till att fortsätta undersöka appropriering. Men helt ärligt så står det i princip still i tankeverkstaden. 

MEN, en tanke som kom upp när jag funderade på roller och identitet är det här med självporträtt. En av de mest använda uppgifterna i bildämnet. Gör ett självporträtt. Själv har jag stött på sådana uppgifter som varit otroligt tråkigt utformade där målet har varit att framställa en bild av sig själv med penna, tusch eller akrylfärg. Pluspoäng om bilden är lik dig. 

Om man läst tidigare inlägg från min approprieringsprocess så vet man att jag känner en viss ångest över min utsida. Det är på något sätt en bestämd faktor som inte går att göra någonting åt, i viss mån kan jag kontrollera den men den är alltid likadan i spegeln. Sedan så finns ju hela diskussionen om att man kan spegla vem man är eller vill vara med kläder, smink, accessoarer. Jag tror att hur man än gör så kan utsidan aldrig spegla vem man är på insidan, inte till 100%. 

Identitet, roller, performativitet, insida, utsida, självporträtt. Där hamnade jag, i självporträttet. 

Självporträtt (franska portrait, latin pro_traho, ”dra fram i ljuset”, ”uppdaga”), är en persons tecknade, målade, skulpterade eller fotograferade (konstnärliga) avbildning av sig själv.

Självporträtt avbildar, som andra porträtt, ofta bara ansiktet, men kan även vara i helfigur. Ibland är konstnären placerad i en miljö, exempelvis på sin arbetsplats eller i sitt hem, ofta förekommer pensel och staffli eller attribut och symboler. Ibland förekommer en eller flera andra personer i ett självporträtt, exempelvis familjemedlemmar, vänner eller en modell. Men typiskt för ett självporträtt är att konstverkets framträdande huvudmotiv är just upphovsmannen själv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lvportr%C3%A4tt

När jag tänker på självporträtt så kommer jag givetvis in på selfies som är en form av självporträtt men som tydligen saknar det "konstnärliga" inslaget i att avbilda sig själv. Även om jag tycker att skillnaden är lite luddig så funderar jag på om man på något sätt kan använda självporträtt och appropriering.

Jag fick inspiration av den här filmen: http://www.shutterbug.com/content/lab-pushes-boundaries-photography-decoy#hCqtdKmqwdX7LoqW.97
Att man genom att veta något om någon framställer den personen på ett visst sätt, och så funkar väl våra självporträtt också? Man borde på ett djupare plan kunna göra ett självporträtt som talar om något om sig själv och som inte bara är en bild av vårt ansikte rakt av, så som uppgiften i skolan oftast är utformad. Att istället för att utforska mediet så utforskar man sig själv i framställandet av sitt självporträtt. Utforskandet av mediet blir som ett plus.

Just nu så maler jag bara på, någonstans så tror jag att jag har en tanke. Det blir mycket tänka och mycket skriva. "Kom igång och gör" ekar i mitt huvud men just nu så jag avslutar detta inlägg med att dela min senaste selfie.

LBD500: what we do in the bathroom

Jag trodde aldrig att jag en dag skulle hitta en bok på ett bibliotek och tänka: "Vygotskij i praktiken, wow det lät bra den måste jag läsa!" Att jag sedan lånar den och FAKTISKT läser den, jag för 5 år sedan hade antagligen skrattat åt mig själv.

what we do in the batroom

Under mitt arbete med appropriering i LBD360 kom jag att fundera mycket på roller och skapandet av roller. Ämnet är inte helt nytt för mig då jag skrivit lite om det innan, men i LBD360 kom det att bli en hel del tänk inom mig som inte skett innan.

För det första så var begreppet "appropriering" helt nytt för mig men jag kom att inse att appropriering är det jag gör hela tiden i mina projekt och begreppet blev ett sätt för mig att sätta ord på arbetssättet.

"What we do in the bathroom" som blev det jag ställde ut på A-venue började i Inmaculada Salinas verk "Microrrelatos en rojo". Jag fastnade i konstnärens tankar om familjerelationer och känslomässiga förhållanden och det var där mitt arbete började. Jag utforskade familjen och familjelyckan, vad vi väljer att visa och vad vi väljer att dölja. Eftersom att jag arbetat med detta tema innan kom jag att fokusera på mig själv i familjen, skapandet av bilden av mig själv. Diskussionen ledde mig vidare till att titta på identitet och skapandet av roller. Slutligen kom det att bli ett arbete om de handlingar vi utför för att skapa oss själva.

Nathalie Troedsson - What we do in the bathroom

För mig blev diskussionen viktig då jag länge funderat på min uppväxt och hur jag formats till att passa in i de ramar som familjen satt upp och inte minns de ramar som är normer i samhället. Att flytta hemifrån var som en frigörelse, ett steg ut ur de ramar som jag inte kände mig bekväm i. Men ganska snabbt insåg jag att det var dessa ramar som jag föll tillbaka på i vardagslivet och i min vilsenhet valde jag att acceptera det, inte minst för att det var bekvämt.

Jag fick en fråga under mitt artist talk om vad för roll det handlade om för mig, vilken roll jag tittade på och ifrågasatte. För mig är den rollen kvinna. I ett tidigare inlägg så skriver jag om performativitet och hur man genom att födas med ett kön fostras in i det könet genom upprepandet av handlingar. Jag fick frågan om jag genom att inte utföra dessa handlingar skulle känna mig som mindre kvinna. Mitt svar är nej, men samtidigt känner jag en viss problematik. Jag tvivlar inte på att jag är könet kvinnan utan det är rollen som läggs på mig genom att jag har detta könet som jag har svårt att förstå.

Detta är ju inte alls en ny diskussion, den har diskuterats i århundraden och är idag fortfarande så aktuell. Det det handlar om är att jag ville utgå från mig själv och väcka den här diskussionen i mig, jag ville sätta mig själv i fokus i mig själv hur konstigt det nu än kan låta. Medvetenhet är det som gör att vi ändrar vårt sätt att handla, medvetenhet ökar vår förståelse och gör så att vi ifrågasätter och ställer frågor. I slutändan var det det jag ville göra med mig själv, få mig själv att ifrågasätta rollen jag fostrats in i och som jag accepterat och böjt mig efter.

Jag fick fråga mig själv om jag ifrågasatt min roll. Arbetet har fått mig att förstå på ett djupare plan att jag hjälper till att skapa min roll och att jag vill bryta mönster som jag inte är bekväm med. Tanken "jag vill men.." blev istället "jag vill för att" och det vet jag är starten på något som kommer ta mig mycket längre.

LBD500: jag tog helg / PM

Jo, jag tog helg en dag för tidigt och sitter nu skitseg en söndag och försöker blogga. Funderar seriöst över mitt omdöme när det kommer till prioriteringar, fast jag är 100% säker på att jag gjort samma val igen om jag fått chansen.

Till förra handledningen skulle vi ha ett PM med vårt tänka ämne. Jag lyckades knåpa ihop lite tankar om vad jag skulle vilja göra. Jag valde i sista stund att göra en gestaltning efter att någon så fint uttryckt det "ni ska ju bli bildlärare". Att göra en gestaltning kändes därför som rätt sak att göra även om jag vet att i princip satt mig själv i mer skit än vad jag skulle vilja.

Gestaltande PM

Bakgrund
Genom kursen LBD306 fick vi arbeta med appropriering i egna gestaltande projekt, uppgiften
utförs som en del av min lärarutbildning som ska förbereda mig inför kommande yrkesliv. Jag upplevde det som att jag inte kunde knyta arbetssättet och mina erfarenheter av appropriering till skolan på ett tillfredsställande sätt.

Appropriering beskrivs som ett sätt att hämta inspiration ifrån eller ”låna” av andra och göra till sitt eget. Till exempel idéer, tekniker, material. Appropriering bygger även på tidigare erfarenheter som leder oss till nya tankar och nya idéer. Våra egna tankar blandas alltid med andra, ingenting är på så sätt ”original”. Jag tror att detta är ett sätt för elever att våga ta steget och prova, använda och inte känna att de stjäl något. Att arbeta på detta sätt med appropriering öppnar på något sätt upp för att våga prova på, vilket är en viktig del i lärande tycker jag, att man vågar prova på något för att se vart det leder eller kanske för att se vad för tankar man har som gör att man inte vågar prova. Man uppmärksammar sitt eget sätt att tänka. Jag tror att den medvetenheten gör att man kan ta till sig andras tankar och göra dem till sina egna för man är medveten om att det är det man gör.

Syfte
Syftet är att jag vill ta reda på om och hur arbetssättet appropriering kan fungera och användas som pedagogiskt verktyg.