sammanfattande slutreflektion: Appropriering

Beskriv kort hur arbetet utvecklats under perioden:

Jag började med att titta på Inmaculada Salinas verk Microrrelatos en rojo där hon med 309 fotokollage ur familjealbum och texter avslöjar familjeband. Bilderna skildrar personer och texterna ger en kommentar om familjerelationen och det känslomässiga förhållandet som ligger dolt.

Jag började mitt arbete i familjealbumet och funderade kring vikten av att presentera en fasad av bilder som visar familjelyckan. Arbetet kom att kretsa kring det som finns bakom fasaden av familjen och varför vi väljer att dölja vissa saker. Detta resulterade i att jag kom att titta på bilden av mig själv och skapandet av mig själv. Jag kom att hamna i en diskussion om identitet och skapandet av roller.

Mitt slutgiltiga arbete är hämtat ur tankar kring de handlingar som skapar jaget. Det är även en reaktion på min egen rädsla av att inte passa in men samtidigt en önskan om att inte vilja vara del av rollen som har tilldelats mig. Verket speglar en till synes vardaglig handling som sker per automatik, nästan utan tanke, men det är en handling som medverkar till att skapa rollen av mitt jag.

What we do in the bathroom – Nathalie Troedsson

Tankar kring arbetsprocessen.

Under mina år på lärarutbildningen har jag satt mig in i skapandeprocesser, både långa och korta och när jag tänker att detta kan vara det sista projektet inom ”universitetets omslutande armar” så känns det tråkigt. Att gå in i en process är en resa med att upptäcka sig själv. Och det har jag definitivt gjort i denna processen. På både gott och ont har jag tagit tag i diskussionen med mig själv OM mig själv och det jag fick med mig har börjat förändrat mitt sätt att tänka och att handla.

Projektet startade som vilket annat projekt, långsamt. Jag hade lite problem med att komma igång, jag fastnade i familjealbumet och berättandet av historier. Jag var bestämd redan från början med att jag inte ville fastna i familjealbumet utan arbeta vidare därifrån då jag tidigare gjort projekt om just familjealbum. Men jag ville inte lämna Inmaculada Salinas utan ville plocka hennes idéer om vem som berättar historien och vem som är i fokus. Jag hade svårt att lämna familjealbumet men under handledningen fick jag tips om att söka vidare och använda mig själv som någon form av medie istället. Detta ville jag först inte heller men jag hamnade i en diskussion med mig själv, utifrån Inmaculada Salinas tankar om kvinnan i centrum, om min roll som kvinna och skapandet av mig själv. Det blev en liten konflikt inom mig då jag inte alls kände mig bekväm med att använda utsidan av mig själv. Det var ur den konflikten som jag gjorde den första videon där jag filmade mig själv när jag sminkar mig. Videon i sig var bara ett första steg i ett utforskande och jag började med att arbeta vidare men tiden försvann och jag blev osäker på hur lång jag skulle fortsätta. Jag gick tillbaka och tittade på min blogg och insåg att det var handlingen i videon som var det som jag egentligen var ute efter och jag bestämde mig för att använda videon.

Performativitet 

Jag valde att i mitt slutgiltiga verk ”klippa bort” lite av tankarna bakom verket. Jag hoppades på att handlingen i filmen och min katalogtext skulle vara en tillräcklig ingång till diskussionen av roller. Men jag läste mycket och fastnade i Judit Butlers tankar om performativitet som jag även tidigare läst om. Det var här som jag placerade mig själv i rollen som kvinnan och funderade kring vilka handlingar det är som skapar jaget. I slutändan så kom jag fram till att jag i vilket fall som helt identifierar mig som kvinna, med eller utan smink, men att det är i genom dessa handlingar som jag bevisar för samhället att jag är kvinna. 

Judit Butler talar om performativitet och menar att performativitet och identitet går hand i hand: identiteten är performativ och konstruktionen pågår ständigt. ”It’s a girl/boy!”, yttrat efter förlossningen, som ett exempel på en språkhandling som skapar sociala fakta, nämligen barnets genustillhörighet. Judit Butler talar även om att hänvisa till ”kvinna” inte bara som en social kategori utan också som en känsla av ett jag, ”kvinna” är ett kulturellt betingande eller en konstruerad subjektiv identitet. ”One is not born, but, rather, becomes a woman”, könet är inte en stabil identitet utan snarare en identitet som inrättas genom upprepandet av handlingar, genom att födas med könet kvinna fostras man in i rollen kvinna. (Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents)

Under mitt Artist Talk fick jag frågan: Om man tittar på appropriation utifrån ett sociokulturellt perspektiv, där man ser lärande som ett deltagande i social praktik skriver Olga Dysthe att appropriering innebär att eleven selektivt, utväljande erfar och lär sig. Hur anser du att du skulle kunna ha nytta av approprieringen du nu gjort i din lärarroll genom att knyta an till begreppet som det används inom sociokulturell teori?

Jag tänker mig att arbetssättet vi har arbetat med appropriering kan vara en sak att ta med sig. Att bita tag i någon annans arbete och göra det till sitt eget, eller se vart man själv kan komma eller få ut ur någons arbete. För det är ett sätt att bearbeta ett verk. Våra egna tankar blandas alltid med andra, ingenting är på så sätt ”orginal”. Jag tror att detta är ett sätt för elever att våga ta steget och prova, använda och inte känna att de stjäl något. Jag tänker att man är selektiv för att man dras till sådant som passar in i ens egna uppfattning om omvärlden. Att arbeta på detta sätt med appropriering öppnar på något sätt upp för att våga prova på, vilket är en viktig del i lärande tycker jag, att man vågar prova på något för att se vart det leder eller kanske för att se vad för tankar man har som gör att man inte vågar prova. Man uppmärksammar sitt eget sätt att tänka. Jag tror att den medvetenheten gör att man kan ta till sig andras tankar och göra dem till sina egna för man är medveten om att det är det man gör.

Ser du någon möjlighet att arbeta vidare?

Jag funderade på om jag ville arbeta med genus i examensarbetet, men jag är inte säker. Jag tittade lite kort på the Bechdel-Wallace test. Det är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas, med kan även användas inom till exempel litteratur och comics.

The Bechdel-Wallace test

1. The movie has to have at least two women in it,
2. who talk to each other,
3. about something besides a man.
   (https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test)

En annan tanke var att utveckla min förra C-uppsats som handlade om ämneskonceptioner och läroplansteori. Jag funderade på att arbeta vidare med våra resultat om att lärares ämneskonceptionerna inte till hundra procent ger en likvärdig utbildning och om en gemensam praxis skulle kunna hjälpa till med att ge en mer likvärdig utbildning och rättvisa betyg.

Referenser

GIBCA (2015). A story within a story, Göteborg International Biennal for Contemporary Art, Göteborg.

Butler, Judit (1988). Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory. Theatre Journal, Vol. 40, Nr. 4, s. 519-531. Hämtad ifrån:

http://www.jstor.org/stable/3207893?origin=JSTOR-pdf&seq=1#page_scan_tab_contents

https://en.wikipedia.org/wiki/Bechdel_test