Ämnet var "a story within a story", vem skriver historien och vilka berättelser utelämnas? Konstnärer lyfter fram historiska och politiska händelser som personliga berättelser och minnen. Titeln på årets biennal vill antyda på att det göms alltid en annan historia i just det som berättas.
Min besvikelse? Jo, visst kunde jag se konstnärernas berättelser och minnen, för det var ju just det det var. Och min besvikelse kom inte från temat eller konstnärernas berättelser utan det kom från de medier som konstnärerna valt att använda sig av. Film, foto och måleri i all ära, det är ju ändå de lättaste medierna om man vill berätta en historia och få publiken att hänga med. Och jag ska inte jämföra biennalen 2011 då det var ett helt annat tema men medierna som användes då var mer i min smak.
Vissa tillfällen kände jag även att jag saknade lite "kött på benen" för att kunna sätta mig in i vissa verk direkt på plats vilket var lite frustrerande, så jag passade även på att köpa Biennalboken. Väl hemma så insåg jag att jag glömt att gå in i House of Words och därmed missat Serge Alain Nitegekas installation! ENORM BESVIKELSE! Den ska jag åka tillbaka och titta på.
Några konstnärer som fastnade var bland annat Phoebe Boswell. Hennes multimediainstallation "The Matter of Memory" innehöll ett inrett litet sällskapsrum men ljud, olika filmklipp och små installationer. Man fastnade snabbt i alla små saker som hände, lyssnade på ljuden och slog man sig ner i fåtöljen översköljdes man av allt som hände men det gav på något vis en stämning som gav "i alla fall mig) ro. "De dolda berättelserna sitter i väggarna och man får som besökare själv utforska frågor kring minnen, familj och kärlek genom illustrationer, ljud och animationer."
En annan installation var "The Museum of Nothing" av benandsebastian som gjort en installation av gamla utställningsmontrar som är tomma. De vill belysa "närvaron av frånvaro" och vill visa på den bild av historien som museer ger och vilka historier som inte berättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar