inför torsdagen: del 4

Efter att gått igenom en mängd med tidningar, tittat på bilder och rubriker så slogs jag av hur en tidning består av både det ena och det andra. Jämte bilder på flyktingar kommer artiklar om sparande. Frågor om flyktingpolitiken blandas med frågor om sommarens bästa resmål. Humoristiskt tänkte jag, här blandar vi bilder på människor i krig med instagrambilder på den snyggast inredda balkongen. Som ett slags förskönande, oj var det jobbigt att läsa om kriget i Syrien? Här kan du läsa om årets heta pepplåt istället! Eller varför går du inte in på det här internet-kasinot och spelar, så blir du nog lite gladare!

En tidning som Metro till exempel är tänkt att täcka det mesta och absolut senaste, men det kändes svårt att inte se det hela som lite bisarrt. Är vi säkra på att det är bilder på döda människor som gör oss avtrubbade och inte allt annat som gör oss för upptagna med våra egna liv?

Jag funderade på hur jag skulle kunna använda bilderna och rubrikerna på samma sätt som Inmacula Salinas gjort i sin bildserie Prensadas och började med att sätta ihop bilder med texter. Tanken var att visa på hur många bilder på flyktingar som visas i tidningarna och på något sätt starta en diskussion om detta flöde av bilder och vad det egentligen representerar. Men rubrikerna var lite som en sårskorpa redo att pillas på och jag kunde inte släppa dem.

Till slut kom jag att sätta bilderna på egna papper, med datum och tidningsnamn högst upp i högra hörnet. Rubrikerna från tidningarna fick också egna papper med datum och tidningsnamn. Sedan laminerade jag dem och hängde upp dem jämte varandra. För att hålla projektet litet valde jag ut tre bilder och tre rubriker. Och plötsligt hängde det där på min vägg, vardagen i den svenska tidningen, på något sätt humoristiskt men samtidigt sjukt.

Återigen fastnade jag på frågan, är det verkligen bilder på döda människor som gör oss avtrubbade och inte bara vardags tristessen/stressen som gör oss för upptagna med våra egna liv?